fredag 24 januari 2014

Om Orlov, Twitter och krisen

Häromdagen hamnade jag i en så kallad Twitter-beef.
   Den handlade bland annat om huruvida Jakob Orlov är en intressant spelare och om forwards som Gefle säljer alltid misslyckas i andra klubbar.

Det hela började med att Mårthen Bergman på Fotbolldirekt.se slängde ut en fråga på Twitter om Jakob Orlovs övergång till Brann. När någon ifrågasatte hur många av Gefles forwards som egentligen lyckats i andra klubbar ville jag lägga näsan i blöt. Det känns nämligen som en väletablerad myt att en forwardsvärvning från Gefle är dömd att misslyckas.
   Alexander Gerndt blev en succé i Helsingborg, Amadou Jawo fick aldrig riktigt chansen i Elfsborg, men gjorde tolv mål i fjol för Djurgården, Mikael Dahlberg verkar ha fått en fin start i Grekland och längre tillbaka i tiden har ju både Hasse Berggren och Anders "Dojan" Nilsson gjort bra ifrån sig. Jag nämnde även Peter Fyhr som, enligt statistikoraklet Mats Jonsson gjorde dugliga fem mål och tre assist på 19 matcher för Norrköping 1998.
   Bland de misslyckade hittade jag bara två: Johan Oremo och Daniel Westlin.
   Mårthen Bergman höll dock inte med om Fyhr och skrev sedan det här inlägget om Orlov.

Några saker jag reagerar på i Bergmans inlägg:

* Varför raljera över Jakob Orlov? Han är Gefle IF:s bästa målskytt i allsvenskan genom tiderna och har betytt enormt mycket för laget de senaste åren. Man kanske kan tycka att inlägget är skrivet med glimten i ögat, men jag ser inget kul i att som fotbollsskribent skylta med att man inte vet så mycket om en av allsvenskans pålitligaste målskyttar.

* Jag skickade en länk till Peter Fyhrs engelska Wikipedia-sida till Bergman som han lade ut på bloggen. Det är oklart varför Bergman klippte ut den ointressanta statistiken och inte tog med den här lite roliga bonusinfon (vilket ju var anledningen till att jag skickade länken):


* Ni som följer den här bloggen vet att jag är journalist. Bergman kollade inte upp detta utan kallar mig supporter i inlägget. Jag poängterade detta, men han har inte ändrat.

***

Nu över till något annat. Gefles kris.

Tittade lite i databasen och kan konstatera följande: 15 av 34 allsvenska mål under 2013 gjordes av spelare som nu lämnat klubben (Orlov 8, Dahlberg 4 och Faltsetas 3). Lägger man dessutom till mål som de flyktade spelarna varit inblandade i så blir det 24 av 34 mål.

Det är med andra ord ett ansenligt offensivt tapp som nu ska ersättas. Det blir spännande att se vad som händer.

Jimmy Morén
jimmy.moren@gmail.com


fredag 3 januari 2014

Det kokande kvalet 1965

Fotbollen i Gävle har kanske aldrig varit hetare än den var för knappt 50 år sedan.
   – Det var roligt, man hade ju aldrig spelat inför så mycket folk tidigare, minns Kurt Eriksson, en av GIF-spelarna.
   Här är berättelsen om det kokande kvalet till allsvenskan.

Det är oktober 1965.
   Sju år har gått sedan Sigvard Parling stod öga mot öga med Pelé. Sju år sedan den historiska VM-finalen på Råsunda. Sigge är 35 år nu, bor i Forsbacka och är spelande tränare för Gefle IF.
   Ingen GIF-spelare, vare sig före eller efter, har större meriter än Sigge. Förutom VM-silvret har han samlat på sig 39 landskamper, 2 SM-guld och 3 SM-brons i fotboll. Han har även spelat landskamper i bandy och ishockey.
   Respekten Sigge har med sig i omklädningsrummet och på planen är förstår enorm.
   – Det var en sköning. En tuffing. Han hade sina idéer, visste vad han ville och ville ha ut det bästa av alla, svarar Kurt Eriksson på 4-4-2-bloggens fråga om hur han minns Parling.
   Säsongen 1965 har Sigge byggt ett lag som är redo att slåss om en plats i allsvenskan. Gefle IF vinner enkelt sin division 2-serie och har chansen att knipa en av platserna via kvalet.
   Motståndarna blir Grimsås, Gais och Brage.

17 oktober 1965: Gefle IF–Grimås IF
Det är fotbollfeber i Gävle. Alla vill ha en biljett till kvalpremiären och på Strömvallen arbetar tio vaktmästare för att ställa allt i ordning. Extraläktare har hämtats från Forsbacka och Strömsbro och intendent Folke Sandmark har ordnat platser för sammanlagt 12 300 personer.
   Publikrekordet för fotboll är 7 330 åskådare (från en vänskapsmatch mellan en Gästriklandskombination och Sheffield Wednesday 1934), men det lär ryka all världens väg, förutspår man. 
   Motståndaren heter Grimsås IF och är ett riktigt popgäng. I samhället bor endast 500 personer och samtliga spelare kommer från byn eller närliggande samhällen. Nio av spelarna arbetar på fabriken och under dessa dagar i oktober svarar växeltelefonisten så här i telefon:
   – IKO Kabelverken, gäller det fotboll eller kablar?
   Laget har, mycket tack vare spelande tränaren Lennart Nyström, gått som en raket genom serierna. Parallellt har supporterklubben vuxit sig starkare över hela landet. Tre av medlemmarna är Sven Jerring, Åke Strömer och Thore Skogman.
   Ett 50-tal journalister har begärt ackreditering till matchen på Strömvallen.
   
Matchen slutar dock i antiklimax för Gefle IF. Grimsås vinner med 1–0 och "bara" 7 196 personer kommer till Strömvallen. Målet kommer på straff sedan Mats Gustavsson fällt Lennart Nyström. Nyström slår själv straffen i mål. Huruvida straffen är korrekt dömd tvistas det om än i dag.
   – Svårt att veta exakt, jag satt på sidan och kunde inte se, berättar Kurt Eriksson som inte spelade i matchen.
   – Jag minns bara att det var för jäkligt att få en uddamålsförlust på straff i slutet. Annars var det feststämning, berättar en av spelarna, Bertil Astby för 4-4-2-bloggen.
   Klart är i alla fall att GIF inte har spetsen framåt och skadade skyttekungen Tore Persson saknas.

Mats Gustavsson orsakar straff. Lennart Nyström i Grimsås faller. Foto: George Lundqvist, GD.

Gefle IF:s lag: Lasse Andersson – Kurt Klippel, Sten-Bertil Westergren – Mats Gustavsson, Mats Larsson, Bertil Astby – Sigge Parling, Arne "Ata" Persson – Sören Egerfeldt, Inge Törnlund, Åke Berg (ut 23, Kalervo Siira in).

23 oktober 1965: Gais–Gefle IF
Luften har gått ur Geflelaget efter förlusten mot Grimsås, matchen man på förhand hade bäst chans att vinna. 
   Andra omgången mot Gais på Ullevi i Göteborg slutar också i förlust. Den här gången med 1–3. 
   Men resultatet är inte det man minns bäst från matchen, utan publiksiffran. 21 268 personer ser matchen på plats. Det är sannolikt den näst största åskådarskara som Gefle IF spelat för (publiksiffran från Europakvalet 2013 borta mot Karabach saknas).
   Noterbart är att Gefle IF:s mål görs av Örjan Modin, en spelare som värvats på hösten från division 6(!).
Kurt Eriksson minns matchen:   
 – Det var roligt, vi hade spelat inför mycket folk med gästrikelaget, men egentligen hade vi inte spelat inför så h-ä-r många.
   – Vi förberedde oss inte som man gör i dag. Vi sprang runt lite och gjorde några gymnastiska övningar tio minuter före matchen, sedan gick vi in i omklädningsrummet, satte på oss dräkten och gick vi ut till avspark. Det var lite annorlunda, säger Kurt Eriksson och skrattar.
   Än mer anmärkningsvärd än publiksiffran i Göteborg är den i matchen Grimsås–Brage: 15 000 personer.
Kurt Eriksson, till vänster, målvakten Lasse Andersson och Sigge Parling avvärjer en Gais-chans. Bilden från Årets fotboll 1965.

Gefle IF:s lag: Lasse Andersson – ?, Kurt Eriksson – Mats Gustavsson, Mats Larsson, Bertil Astby – Sigge Parling, Örjan Modin – Sören Egerfeldt, Inge Törnlund, Kalervo Siira.



30 oktober 1965: Gefle IF–IK Brage
Gefle IF har fortfarande chansen att ta en av de två platserna till allsvenskan, men då krävs seger över Brage på Stockholms stadion. Över 11 000 har kommit från Gästrikland och Dalarna för att se matchen.
   Brage är dock det bättre laget och även om "korpspelaren" Örjan Modin klackar in 11-kvitteringen, vilket blir slutresultatet, är ändå allsvenskan aldrig riktigt nära.
   – Allvarligt talat så hade vi inte räknat med att gå till allsvenskan redan i år – hoppet försvann delvis när Tore Persson skadades, säger GIF-basen Henry Eriksson till GD efter matchen.
   Även om kvalet slutar i moll blir det ett minne för livet för spelarna som får vara med.
   – Det är ett av mina starkaste minnen, säger Kurt Eriksson.

Inge Törnlund skjuter bollen i mål bakom Bragemålvakten, men är offside. Bilden ur Årets fotboll 1965.

Gefle IF:s lag: Lasse Andersson – Kurt Klippel, Sten-Bertil Westergren – Mats Gustavsson, Mats Larsson, Bertil Astby – Sigge Parling, Kalervo Siira (ut 20, "Ata" Persson in) – Sören Egerfeldt, Inge Törnlund, Örjan Modin.

****

GIF-laget 1965: övre raden från vänster: Tore Persson, Örjan Modin, Mats Larsson, Sigge Parling, Inge Törnlund, Arne "Ata" Persson, Kalervo Siira.
Nedre raden från vänster: Mats Gustavsson, Kurt Klippel, Lasse Andersson, Kurt Eriksson, Bertil Astby. Åke Berg saknas på bilden. Bilden kommer från Årets fotboll 1965.

Jimmy Morén
jimmy.moren@gmail.com

lördag 21 december 2013

Mutförsöket mot Gefle IF

Det talas allt oftare om riggade matcher i den allt mer kommersialiserade fotbollsvärlden.
   Men mutor är inget nytt fenomen.
   Redan för drygt 50 år sedan blev Gefle IF erbjudet en stor summa pengar för att förlora en match med stora siffror.
   Hur det gick? GIF föll med 1–7.

Det är sen höst 1962. I tabelltoppen av division 3 norra Svealand finns tre lag från Västmanland: Västerås SK, Fagersta och Hallstahammar.
   Inför matchen mellan Gefle IF och Hallstahammar ligger det sistnämnda i delad serieledning med VSK. En seger för Hallstahammar ger laget ett mycket bra utgångsläge inför slutomgången. Kan man dessutom vinna stort har man chansen att vinna serien på bättre målskillnad.
   För nykomlingen Gefle IF är matchen betydelselös. Man har harvat i mitten av tabellen under hela säsongen och för dem spelare som inte lirar hockey eller bandy är de sista omgångarna bara en transportsträcka till jullov.
   Några Hallstahammarsupportrar ser här sin chans.

Någon dag före matchen mot Gefle IF på Trollebo IP i Hallstahammar den 7 oktober går några "idrottsvänner" ihop och skriver ett brev till Gefle IF:s förre vice ordförande Gustaf Rennéus. Herr Rennéus jobbar dock inte längre inom Gefle IF utan är bosatt i Solna. Brevskrivarna känner sannolikt inte till detta.
   Så här lyder brevet:

Herr Rennéus!
Den västmanländska fotbollssporten befinner sig just nu i en mycket djup vågdal. Om ett västmanländskt lag vann div. III och gick upp i div. II vore man på mycket god väg upp ur denna vågdal. De västmanländska lag som kan vinna serien är Västerås SK, Hallstahammars SK och Fagersta AIK. Fagersta har troligen alltför svårt program för att ha några utsikter att vinna serien. Då återstår VSK och HSK. För den västmanländska fotbollssporten vore det avgjort bäst om HSK gick upp i den högre serien. Gefle IF som spelar mot HSK på söndag har nu ett tillfälle att hjälpa den västmanländska fotbollssporten. Ni Herr Rennéus kan planera detta, förslagsvis i samråd med Edert lags målvakt. Om HSK vinner stort så skall Ni personligen bli rikligt belönad. Vi är några idrottsvänner i Västerås som känner stort för fotbollen.

Innan matchen spelas går Hallstahammars ledning ut och förtydligar att brevet inte kommer från ledarhåll inom HSK. 
   – Vi tycker att det är en olustig historia och beklagar GIF-målvakten Lasse Andersson som ju har en svår press på sig i det här läget. Det kan ju tänkas att vi får något lättvindigt mål och då kommer pratet kanske igång, säger Hallstahammarbasen Bo G Persson till Gefle Dagblad (GD) på matchdagen.

Ur VLT.

När matchen drar igång syns det tydligt vilket lag som är mest motiverat. Redan efter 20 minuter leder hemmalaget Hallstahammar med 2–0. Lasse Andersson, GIF:s kanske bäste spelare i matchen enligt både GD och Vestmanlands Läns Tidning (VLT), kämpar förtvivlat för att hålla nere siffrorna.
   Matchen slutar ändå 7–1 till Hallstahammar.
   Något tal om läggmatch blir det dock inte. 

Varken VLT eller de båda Gävletidningarna spekulerar i en koppling mellan mutförsöket och de stora siffrorna. Anledningen är brevets naiva utformning samt att det faktiskt såg offentlighetens ljus redan före matchen.
   VLT-signaturen Everton har också kallat brevet för klumpigt i en krönika inför matchen.
   "I raden av herostratiskt ryktbara mutförsök av den här sorten i svensk bollsport – alla utan avsedd verkan – tillhör detta de avgjort klumpiga. Också dessa fanatiska välgörare i HSK, som tänkt sig Västmanlandsrepresentation i div. II till det priset, har varit ute i ogjort väder. 
   Dessutom är väl frågan om man inte försämrat HSK:s möjligheter att slå Gefle IF, som säkrat kontraktet på de fyra senaste matcherna och normalt inte borde ha någonting att spela för.
   Mutförsöket har givit Gefle IF ett mycket gott skäl!"

4-4-2-bloggen har varit i kontakt med en av Geflespelarna som var med i matchen mot Hallstahammar 1962, Kurt Eriksson.
   Han har bara ett mycket svagt minne av tidningsskriverierna.
   – Just det här, att det ska ha varit en läggmatch, det har gått bakom min rygg i så fall, säger han.
   Han berättar dock att Rennéus och Lasse Andersson hade samma arbetsplats i Gävle.
   – De jobbade båda på brandstationen, säger han.

Att Gefle IF skulle ha förlorat matchen med flit var det ingen som trodde. Mutförsöket skrevs i stället av som en naiv och desperat vädjan från några fotbollsfanatiker i Hallstahammar.
   Supportrarna fick dock som de ville till slut. Hallstahammar vann serien och gick upp i tvåan efter ett osannolikt drama. Både VSK och HSK avslutade serien på 31 poäng och 20 insläppta mål. Hallstahammar hade dock gjort 51 mål framåt mot Västerås – tro det eller ej – 50.

Jimmy Morén

lördag 30 november 2013

Om att ta över efter en succétränare

När Peter Antoine tog över Gefle IF:s lag i näst högsta serien visste han inte att det var som kapten på ett sjunkande skepp. 1976 blev ett år då den färgstarke tysken svor, gormade och hotade med att spela själv.
   Men han misströstade aldrig.
   GD:s reporter Anders Wedén slog huvudet på spiken redan före säsongen:
   – Ska det gå åt helvete ska det gå med musik.


Gefle IF hade gjort allt för att behålla succétränaren Lennart "Liston" Söderberg. Faktiskt så till den milda grad att man inför säsongen 1975 övertalade "Liston" att leda GIF vid sidan av sitt förstalag Västerås SK, som han skrivit på för.
   Den lösningen var inte hållbar mer än ett år och när GIF värvade Peter Antoine hoppades man kanske att man värvat en ny "Liston".
   Visserligen var Antoine och "Liston" lika på många sätt. Båda var högljudda, respektingivande och kritiska mot allt och alla.
   Men en sak skilde dem åt: Deras syn på fotboll. 
   Medan "Liston" ville spela tätt, aggressivt (för att inte säga fult) och defensivt pratade Antoine om champagnefotboll.
   – Det var för mycket indoktrinerat tidigare. Fantasin hos spelarna var borttagen. De har glömt att improvisera och ta egna initiativ. Det är 50–100 bakåtpassningar per match. Och "dunka-bort-bollen-parollen", sa Antoine till GD inför säsongen.
   Antoine lovade offensiv fotboll, mycket chansningar och att alla skulle våga gå framåt.
   – Det är roligare att vinna med 5–4 än 1–0, sa han.

Nu vann inte GIF någon match med 5–4 det året. Faktum är att man knappt vann någon match över huvud taget.
   Det första baklängesmålet av väldigt många kom två minuter in på den första matchen, mot Sirius. Detta trots att Antoine chockat alla med den tokdefensiva uppställningen 4-4-2.
   Det blev till slut 0–3.
   – Men ännu är vi inte i division 3, sade Antoine.

GIF-tränaren verkade ana redan då vartåt det barkade. Gefle hade inför säsongen tappat flera viktiga personer i klubben. Förutom "Liston" hade lagbasen Perry Fredriksson och fyra tongivande startspelare lämnat. Till och med långvariga trunkmannen Ingvar Carlsson hade kastat in handduken.
   Den redan tunna truppen blev än spädare när skadorna började komma.
   – Det kan betyda att jag själv måste hoppa in. Det är naturligtvis en nödlösning då jag inte alls är fulltränad. Men kan jag med min rutin ge vårt försvar stadga så varför inte, sa Antoine inför förlustmatchen mot Derby.

Efter några ytterligare förluster, bland annat i derbyt mot Sandvikens IF, började supportrar och tidningskrönikörer att fråga sig om Antoines offensiva hållning verkligen var en så god idé.
   Själv oroade sig inte Antoine ett dugg. Han var mer förbannad över att domarna verkade motarbeta Gefle IF.
   Så här lät det efter matchen mot SIF:
   – Hur usla får matchledarna vara? Den här gången är jag förbannad och jag har orsak att vara det. SIF:s båda mål var ju klart regelvidriga. Båda föregicks av solklar offside.
   – Domaren Ulf Eriksson gick omkring på plan och spelade tuff. Det har väl varit bättre om han använt ögonen.
   Efter GIF Sundsvall:
   – Glöm nu inte att vi bjöd Sundsvall på åtminstone två av målen och att domaren S-Å Tannerstig underlät att tilldöma oss två straffsparkar för hands.
   – Förbannad på mig själv att jag inte snörade på skorna och spelade. Nu fanns det ju ingen som dirigerade vår fyrbackslinje!
   Efter 1–1 mot Saab:
   – Jag är arg, ja, vansinnigt förbannad. Vi gör vårt bästa men blir bestulna på en klar straff och Saab får ett mål som föregås av en solklar offside
   – Och planen är sämst i landet. Bollen studsar hit och dit...


Eskilstunas Pelle Björkman gör 2–0. Bosse Andersson, till höger, och Per Willner tittar på. Foto: Kurt Elfström/GD


Trots stark kritik mot det offensiva spelsystemet fortsatte Antoine på den inslagna vägen. Han menade att om hans spelare gjorde mål på chanserna skulle laget börja vinna. För att tydligare kunna förklara för tvivlarna hur bra laget egentligen var förde han statistik över missade chanser.
   – Jag har 26 givna mål i protokollet. Snart får jag hjärtinfarkt och trillar av bänken, sa han efter förlusten mot Sleipner i juni.

GIF-tränaren var trots allt en obotlig optimist. Inför varje match förkunnade han för lokaltidningen: Nu SKA vi vinna! Efter förlusten den 13 juni mot Nyköping, den nionde på tio matcher, konstaterade han dock:
   – Nu får vi börja bygga upp laget inför nästa år i stället.

Inför bortamatchen mot Hudiksvalls ABK hade Antoine pressats hårt, bland annat av Keb Eriksson och Anders Wedén i GD, att lägga om taktiken.
   Antoines svar: 
   – Ett lag som Hudik måste man möta högt upp på plan!
   Matchen slutade 5–2 till ABK. 
   Ett resultat som följdes upp av kryss mot det andra fiaskolaget så långt, Brynäs, och 1–7 mot Eskilstuna.

När serien vände lyfte det något för GIF. 0–2-förlusten mot Brynäs på hösten kunde ha fått en annan utgång. Åtminstone enligt Antoine.
   – Domaren var under all kritik. Höjden av feghet att inte blåsa straff när Leif Hemström drogs ned av Brynäsmålvakten. Förresten skulle vi haft ytterligare en straff vid ett annat tillfälle.
   Första segern kom överraskande mot Sleipner den 18 augusti. GIF ställde upp med ett ungt lag med flera juniorer.
   – Gissa om det känns skönt. Men det var nära att domaren lurade oss på segern, jublade en hes Antoine.

Trots vinsten fick GIF-tränaren efter matchen beskedet att hans kontrakt med Gefle IF inte förlängs.
   – Det är med blandade känslor jag flyttar från Gävle, sa Antoine som bestämt sig för att flytta tillbaka till Köln i Västtyskland för att gå en tränarutbildning.

Antoine tjurade inte, utan var full av samma självförtroende som han haft under hela säsongen. Nu hade han fullt fokus på att avsluta snyggt.
   Och trägen vinner.
   GIF avslutade division 2-sejouren med två segrar, vilket fick Antoine att euforiskt utbrista:
   – Nu lämnar jag över ett dukat bord till min efterträdare Rune Karlsson!

Kanske hade avdukat bord varit närmare verkligheten. Gefles facit blev en ohotad jumboplats, nio ihopsamlade poäng och 25–74 i målskillnad. Det var en klubb i fritt fall, inte bara sportsligt utan också ekonomiskt. Det skulle dröja fyra år innan man – tack vare en sammanslagning med Brynäs – tog sig tillbaka till tvåan igen.
Jimmy Morén
jimmy.moren@gmail.com

torsdag 21 november 2013

Ibland är nystarter sorgliga

Pelle Olsson har förtjänat chansen i Djurgården och jag unnar honom all framgång. 
   Personligen kommer det att kännas märkligt att följa Gefle IF i fortsättningen.
   Jag ska förklara varför.

Pelle Olsson var 17 år när han gjorde sin första tävlingsmatch för Gefle IF. Året var 1981 och jag var inte ens född.
    1996 var jag 14 år. Och bytte trygga Godis mot stora, proffsiga Gefle IF. Jag fick Johan "Hampus" Forsmark som tränare. En GIF-man uti fingerspetsarna. Tränare för a-laget var Stefan Lundin, vars syn på fotboll gick som en röd tråd genom föreningen. 
   Det handlade om funktionell teknik och att tänka och agera rätt. 
   När man är 14 år är det svårt att tänka rätt. Helst vill man ta bollen, rikta näsan mot målet och bara köra. 
   "Hampus" lärde oss att agera som ett lag.
   
Det hände att Stefan Lundin kom förbi när vi tränade på Andersbergs grusplan, men Pelle Olsson träffade vi först när vi kom upp i juniorlaget och började på gymnasiet. Pelle blev a-lagstränare på hösten 1996 och ett par år senare instruktör på Borgis fotbollsgymnasium, där de flesta GIF:are gick. 
  Tillsammans med juniortränarna Thomas Andersson och Anders Berg gav Pelle oss en fotbollsskolning som jag inser så här 15 år senare var unik.
   Medan andra fotbollstalanger pratade sulfinter och bicykletas diskuterade vi presspel och zonförsvar. 
   Vi lärde oss vad det handlar om.

Jag minns de åren som distinkta i mitt liv. De präglade mig på så många sätt. Det visste jag förstås inte då, men är fullkomligt uppenbart för mig nu. Hur jag influerats? Det ska jag fundera över. Jag vet bara att de gjort det.

Men tiderna förändras, de gör alltid det. Jag bytte klubb och Pelle flyttade till Örebro. Kenneth Rosén kom in som ny tränare i GIF och gjorde succé. GIF gick upp i allsvenskan med en offensiv och frejdig fotboll. Det sades att man i stort sett aldrig tränade försvarsspel under Kenneths tid och det strök väl under att det var ett annat Gefle IF. Inte det GIF jag kände. 

När Pelle kom tillbaka väcktes många minnen till liv, på samma sätt som när man äter samma mat som man åt på den där mysiga restaurangen eller lyssnar på låten man inte hört på tio år. 
  Ungefär så har det varit för mig att följa Gefle IF.
  Nu försvinner Pelle Olsson igen och med honom i stort sett allt jag personligen förknippar med Gefle IF. 
   Det blir inte samma sak att följa GIF i fortsättningen.
   Det blir starten på något nytt. 
Jimmy Morén
jimmy.moren@gmail.com

   


söndag 3 november 2013

Experterna floppade

Allsvenskan är färdigspelad och det är dags att plocka fram den här:
Så tippar "experterna".
Av fyra potentiella poäng lyckades ingen skrapa ihop fler än två poäng.

De som hade två rätt:
Stisse Åberg, Mittmedia (MFF + Syrianska)
Mathias Lühr, Expressen (Syrianska + Gefles placering)
Jan-Peter Andersson, Kvällsposten (Syrianska + Gefles placering)
Petter Jennervall, Expressen (Syrianska + Gefles placering)
Carl Juborg, Expressen (MFF + Syrianska)
Johan Wall, Kvällsposten (MFF + Syrianska)
Oskar Månsson, Aftonbladet (MFF + Syrianska)
Marcus Leifby, Aftonbladet (Syrianska + Gefles placering)

söndag 15 september 2013

Gefle IF och tågolyckan i Alby

För 50 år sedan inträffade en av Norrlands värsta tågolyckor.
   Ombord på tåget fanns Gefle IF:s fotbollslag.
   Här är berättelsen om katastrofen i Alby 1964.

Foto: Karl Håkan Nilsson/ST, ur GD arkiv

Det är lördag kväll den 5 september 1964 och Gefle IF:s spelare kliver ombord på Nordpilen. På söndagen väntar match mot Skellefteå AIK på Norrvalla idrottsplats i division 2 Norrland, Sveriges då näst högsta serie.
   Som vanligt när GIF-truppen ger sig ut på långresor åker kortleken fram. Flera av spelarna är riktiga korthajar och några parti poker i buffévagnen är sed före alla bortamatcher. Rutinen är att man spelar fram till klockan 22.00 för att därefter bege sig till slafen i sovvagnen.
   Den här kvällen bestämmer sig dock spelarna för att knyta sig tidigt. Vid 21.40 har samtliga 14 GIF:are lämnat buffévagnen.
   Då händer något.
   – Vi hade börjat klä om för att gå till sängs när vagnen började kränga. Vi trodde först att någon dragit i nödbromsen, men ganska snart stod klart att en olycka inträffat, berättar lagledaren Thorgny Axelsson för tidningen Norra Västerbotten ett par dagar senare.
   – Vi fick nämligen höra barnskri och när vi sedan rusade ut mötte oss en syn som inte låter sig beskrivas egentligen. Vi fick se människor sitta fastklämda, lemmar ligga kringströdda på marken, ja, det hela var så hemskt att..., fortsätter Axelsson, men tappar sedan orden.
 
Olyckan inträffar vid Alby station utanför Ånge i Medelpad. Åtta personer dör. Trettioen skadas. Första vagnen efter de urspårade är Geflespelarnas sovvagn. Buffévagnen, som spelarna osedvanligt lämnat 15–20 minuter tidigare, blir den värst drabbade.
   Flera av Geflespelarna jobbar till vardags som brandmän och deltar i räddningsarbetet, tillsammans med nära nog hela Albys befolkning. I Gefle Dagblad beskrivs hur två av spelarna tagit hand om ett barn som klämts ihjäl.
   – Vi blev nog kvar ett par timmar, och hjälpte under den tiden till med att ta hand om de skadade. De som satt fastklämda fanns inte mycket att göra åt förrän räddningsmanskap med svetsaggregat anlände, berättar Thorgny Axelsson för Norra Västerbotten.
 
Av de åtta urspårade vagnarna är hälften förstörda. Räddningsmanskapet måste skära sig genom vagntaken med skärbrännare för att komma åt de skadade, rapporterar Sundsvalls Tidning (ST). Ett par av de urspårade vagnarna har drämt rätt in i tre bostadshus och i ett av husen ligger tre små barn och sover. Alla klarar sig utan en skråma.
   I ett annat hus ligger familjen Rådman och sover.
   – Jag vaknade av ett fruktansvärt brak, berättar Folke för ST.
   – Insikten sade mig att det var fara på färde, varför jag kastade mig ur sängen ner på golvet. Men golvet var borta och jag hamnade ner i trossbottnen. I ljuset från järnvägsvagnen, som hade rammat huset, kunde jag se att kylskåpet hade krossat min säng. Så upptäckte jag att far inte fanns i rummet och började ropa på honom. Senare fick jag veta att han hade slungats ut ur huset och in i trädgården.
   – Jag trodde aldrig att jag skulle överleva, säger pappa Knut Rådman och fortsätter:
   – Jag har väntat länge på att något ska hända. Vår gård ligger bara åtta–tio meter från spåret. Nu flyttar jag aldrig tillbaka.

Enligt ST är orsaken till olyckan att lokföraren håller alldeles för hög fart när han kommer fram till växeln. Hastigheten är nedsatt till 40 kilometer i timmen när tåget ska gå in på högerspår, men av någon anledning – förmodligen dis och dimma – håller tåget minst 100 kilometer i timmen en och en halv kilometer före växlingen.

Efter händelsen är Geflespelarna djupt chockade. Thorgny Axelsson tar kontakt med fotbollförbundet, som vädjar att man ändå ska ta sig till Skellefteå och spela matchen dagen därpå.
   GIF tvingas övernatta i Ånge.
   – Visserligen hade vi möjlighet att fortsätta med ett annat tåg, men med tanke på att där inte fanns några sovplatser och att sittplatserna var begränsade föredrog vi att stanna i Ånge för att om möjligt sova en stund. Men om det blev någon sömn för grabbarna tvivlar jag på, möjligen ett par timmar, säger Axelsson.
   På söndagsmorgonen kör fyra taxibilar Gefletruppen de nästan 50 milen norrut. Resan tar åtta timmar (två av bilarna kolliderar med varandra i Umeå, men kan fortsätta) och GIF kommer fram till Norrvalla ip 15 minuter före avspark.
 
Gefle IF lyckas klara 1–1 mot Skellefteå efter en lysande första halvlek. Gefles målskytt är Bertil Astby. Astby minns den där helgen.
   – Det var en ruskig upplevelse. Tur att kortspelarna hade gått och lagt sig ovanligt tidigt. Annars hade de varit med bland vagnarna som riktigt brakade loss där, säger Bertil Astby till 4-4-2-bloggen.
   – Vi hade tre–fyra med yrkeserfarenhet av olyckor. Lasse Andersson, målvakten och Sven Bergsten var brandmän och de hjälpte till där, men det var en annorlunda och synnerligen dramatisk olycka.
Jimmy Morén
jimmy.moren@gmail.com