Men han misströstade aldrig.
GD:s reporter Anders Wedén slog huvudet på spiken redan före säsongen:
– Ska det gå åt helvete ska det gå med musik.
Gefle IF hade gjort allt för att behålla succétränaren Lennart "Liston" Söderberg. Faktiskt så till den milda grad att man inför säsongen 1975 övertalade "Liston" att leda GIF vid sidan av sitt förstalag Västerås SK, som han skrivit på för.
Den lösningen var inte hållbar mer än ett år och när GIF värvade Peter Antoine hoppades man kanske att man värvat en ny "Liston".
Visserligen var Antoine och "Liston" lika på många sätt. Båda var högljudda, respektingivande och kritiska mot allt och alla.
Men en sak skilde dem åt: Deras syn på fotboll.
Medan "Liston" ville spela tätt, aggressivt (för att inte säga fult) och defensivt pratade Antoine om champagnefotboll.
– Det var för mycket indoktrinerat tidigare. Fantasin hos spelarna var borttagen. De har glömt att improvisera och ta egna initiativ. Det är 50–100 bakåtpassningar per match. Och "dunka-bort-bollen-parollen", sa Antoine till GD inför säsongen.
Antoine lovade offensiv fotboll, mycket chansningar och att alla skulle våga gå framåt.
– Det är roligare att vinna med 5–4 än 1–0, sa han.
Nu vann inte GIF någon match med 5–4 det året. Faktum är att man knappt vann någon match över huvud taget.
Det första baklängesmålet av väldigt många kom två minuter in på den första matchen, mot Sirius. Detta trots att Antoine chockat alla med den tokdefensiva uppställningen 4-4-2.
Det blev till slut 0–3.
– Men ännu är vi inte i division 3, sade Antoine.
GIF-tränaren verkade ana redan då vartåt det barkade. Gefle hade inför säsongen tappat flera viktiga personer i klubben. Förutom "Liston" hade lagbasen Perry Fredriksson och fyra tongivande startspelare lämnat. Till och med långvariga trunkmannen Ingvar Carlsson hade kastat in handduken.
Den redan tunna truppen blev än spädare när skadorna började komma.
– Det kan betyda att jag själv måste hoppa in. Det är naturligtvis en nödlösning då jag inte alls är fulltränad. Men kan jag med min rutin ge vårt försvar stadga så varför inte, sa Antoine inför förlustmatchen mot Derby.
Efter några ytterligare förluster, bland annat i derbyt mot Sandvikens IF, började supportrar och tidningskrönikörer att fråga sig om Antoines offensiva hållning verkligen var en så god idé.
Själv oroade sig inte Antoine ett dugg. Han var mer förbannad över att domarna verkade motarbeta Gefle IF.
Så här lät det efter matchen mot SIF:
– Hur usla får matchledarna vara? Den här gången är jag förbannad och jag har orsak att vara det. SIF:s båda mål var ju klart regelvidriga. Båda föregicks av solklar offside.
– Domaren Ulf Eriksson gick omkring på plan och spelade tuff. Det har väl varit bättre om han använt ögonen.
Efter GIF Sundsvall:
– Glöm nu inte att vi bjöd Sundsvall på åtminstone två av målen och att domaren S-Å Tannerstig underlät att tilldöma oss två straffsparkar för hands.
– Förbannad på mig själv att jag inte snörade på skorna och spelade. Nu fanns det ju ingen som dirigerade vår fyrbackslinje!
Efter 1–1 mot Saab:
– Jag är arg, ja, vansinnigt förbannad. Vi gör vårt bästa men blir bestulna på en klar straff och Saab får ett mål som föregås av en solklar offside…
– Och planen är sämst i landet. Bollen studsar hit och dit...
 |
| Eskilstunas Pelle Björkman gör 2–0. Bosse Andersson, till höger, och Per Willner tittar på. Foto: Kurt Elfström/GD |
Trots stark kritik mot det offensiva spelsystemet fortsatte Antoine på den inslagna vägen. Han menade att om hans spelare gjorde mål på chanserna skulle laget börja vinna. För att tydligare kunna förklara för tvivlarna hur bra laget egentligen var förde han statistik över missade chanser.
– Jag har 26 givna mål i protokollet. Snart får jag hjärtinfarkt och trillar av bänken, sa han efter förlusten mot Sleipner i juni.
GIF-tränaren var trots allt en obotlig optimist. Inför varje match förkunnade han för lokaltidningen: Nu SKA vi vinna! Efter förlusten den 13 juni mot Nyköping, den nionde på tio matcher, konstaterade han dock:
– Nu får vi börja bygga upp laget inför nästa år i stället.
Inför bortamatchen mot Hudiksvalls ABK hade Antoine pressats hårt, bland annat av Keb Eriksson och Anders Wedén i GD, att lägga om taktiken.
Antoines svar:
– Ett lag som Hudik måste man möta högt upp på plan!
Matchen slutade 5–2 till ABK.
Ett resultat som följdes upp av kryss mot det andra fiaskolaget så långt, Brynäs, och 1–7 mot Eskilstuna.
När serien vände lyfte det något för GIF. 0–2-förlusten mot Brynäs på hösten kunde ha fått en annan utgång. Åtminstone enligt Antoine.
– Domaren var under all kritik. Höjden av feghet att inte blåsa straff när Leif Hemström drogs ned av Brynäsmålvakten. Förresten skulle vi haft ytterligare en straff vid ett annat tillfälle.
Första segern kom överraskande mot Sleipner den 18 augusti. GIF ställde upp med ett ungt lag med flera juniorer.
– Gissa om det känns skönt. Men det var nära att domaren lurade oss på segern, jublade en hes Antoine.
Trots vinsten fick GIF-tränaren efter matchen beskedet att hans kontrakt med Gefle IF inte förlängs.
– Det är med blandade känslor jag flyttar från Gävle, sa Antoine som bestämt sig för att flytta tillbaka till Köln i Västtyskland för att gå en tränarutbildning.
Antoine tjurade inte, utan var full av samma självförtroende som han haft under hela säsongen. Nu hade han fullt fokus på att avsluta snyggt.
Och trägen vinner.
GIF avslutade division 2-sejouren med två segrar, vilket fick Antoine att euforiskt utbrista:
– Nu lämnar jag över ett dukat bord till min efterträdare Rune Karlsson!
Kanske hade avdukat bord varit närmare verkligheten. Gefles facit blev en ohotad jumboplats, nio ihopsamlade poäng och 25–74 i målskillnad. Det var en klubb i fritt fall, inte bara sportsligt utan också ekonomiskt. Det skulle dröja fyra år innan man – tack vare en sammanslagning med Brynäs – tog sig tillbaka till tvåan igen.
Jimmy Morén
jimmy.moren@gmail.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar