Ett av de första fallen av huliganism i svensk fotboll inträffade i Sandviken den 24 augusti 1913. Gefle IF:s spelare jagades bort från idrottsplatsen av rasande SAIK-supportrar med stenar och krattor i händerna.
Drygt en månad före matchen i Sandviken hade Örgryte-supportrar brakat ihop med IFK Göteborgs-supportrar och domaren hade tvingats att blåsa av matchen i förtid. Fyra av spelarna dömdes i en civil domstol för att ha uppviglat en hätsk stämning genom att håna publiken eller spelat fult. Det är det första kända fallet av fotbollshuliganism i Sverige.
Kanske var publiken i Sandviken influerad av händelsen i Göteborg. Matchen, som var GIF:s sista i Geflepokalen, urartade redan i inledningen. En tveksam offsideavblåsning fick publiken att gå till verbal attack mot domaren, stockholmaren Björkgren. ”Ut med busen”, ”åsna”, ”drummel” och ”djälva knöl” skanderade mobben under matchen.
”Fotbollsutskottets åtgärd att kosta på en stockholmsdomare (hr Björkgren), så dåligt kvalificerad för uppdraget, är svårt att förstå, då knappast sämre domare varit att finna inom distriktet” skrev signaturen AW i Gefle Dagblad utan att försvara publikens agerande – och fortsatte:
”Som ett exempel kan nämnas att, då Sandvikens vänsterytter en gång under andra halvtid vid ett anfall blev omkullslagen av en motståndare, den åtföljande frisparken blev tilldömd G. I. F.”
Publiken hånade även Geflespelarna vid varje liten miss, enligt Arbetarbladets reporter.
Men detta var bara början.
Efter matchen väntade en hop av ungdomar utanför Geflelagets omklädningsrum. De tittade in i omklädningsrummet och skanderade olika skällsord.
När en av Gefles spelare frågade vad de tittade på blev klungan allt mer aggressiv och försökte att ta sig in.
Högerhalven Einar Nilsson satte då upp en fot i dörröppningen och träffade en pojke i ansiktet, något han senare skulle få en skriftlig varning för av Gästriklands idrottsförbund.
Efter sparken strömmade nu även äldre människor, beväpnade med krattor och stenar, mot omklädningsrummet. När Geflespelarna försökte att ta sig ut och vidare till stationen blev de jagade och attackerade.
En Geflespelare – möjligen Einar Nilsson – fick först hatten avslagen och sedan ett slag i ansiktet. En annan fick en sten kastad i ansiktet så att det gick hål nära ögat, enligt domarrapporten. Ytterligare en spelare skadades av en kastad sten.
”Endast tack vare en äldre sandviksarbetares ingripande nådde gefleborna stationen utan att bliva ytterligare misshandlade”, skrev GD.
Skandalen fick ett långdraget efterspel.
Redan dagen efter beslutade Gästriklands idrottsförbunds fotbollsstyrelse att inga matcher tills vidare skulle få spelas i Sandviken. Samtidigt sköts samtliga matcher med SAIK upp, även de som skulle spelas på andra orter. Distriktsförbundet begärde dessutom att Svenska fotbollförbundet skulle stoppa även de matcher i Sandviken som låg under dess ansvar.
Senare samma dag höll SAIK:s styrelse ett extra sammanträde och gick ännu längre. Klubben beslutade att inte spela ”någon som helst fotbollsmatch” under återstoden av säsongen. Enligt tidningsrapporteringen ansåg styrelsen att det var ”det bästa sättet att lugna sinnena på alla håll”.
Några dagar senare formaliserade distriktsförbundet sitt beslut. I ett meddelande daterat den 29 augusti förbjöds samtliga föreningar i distriktet att ”tills vidare och intill dess annorlunda meddelas spela fotbollsmatcher i Sandviken”.
Men Svenska fotbollförbundet ställde sig inte bakom Gästriklands linje. I stället ansåg dess ledning att Uppsvenska serien skulle fortsätta, och SAIK började snart förbereda sig för att åter spela på hemmaplan.
Den 27 september skrev SAIK till distriktsförbundet och redogjorde för vilka säkerhetsåtgärder som hade vidtagits. Delar av planen och området vid omklädningspaviljongen hade spärrats av med ståltråd, föreningsmedlemmar och polis skulle hjälpa till att hålla ordning och anslag hade satts upp med uppmaningar till publiken att hålla sig lugn.
SAIK bad dock inte distriktsförbundet att godkänna åtgärderna eller häva spelförbudet. Klubben meddelade bara vad den hade gjort.
Det fick Gefle Dagblad att reagera:
”Denna hänvändelse inskränkte sig till blott och bar en ’anmälan’, om att ’så och så ha vi gjort’, och distriktsförbundets vilja eller önskan spelade naturligtvis härvidlag ingen roll.”
Konflikten hade utvecklats till en maktkamp mellan Gästriklands idrottsförbund och Svenska fotbollförbundet.
”Fotbollsförbundet har från början till slut totalt ignorerat distriktsstyrelsen och S. A. I. K. har naturligtvis följt det höga föredömet”, skrev GD.
När frågan till slut behandlades av Svenska fotbollförbundet den 28 september tog konflikten ännu ett steg. Förbundssekreteraren A. Johansson ansåg att Gästriklands distriktsstyrelse genom sitt agerande hade gjort sig skyldig till ”insubordinationsbrott” – olydnad mot en överordnad instans – mot fotbollsförbundet.
Svenska fotbollförbundets agerande fick Gefle IF:s ordförande Alexander Hammar att omedelbart avgå från förbundets styrelse i protest.
”Då representanten från Gefle, hr A. Hammar, ej kunde gilla detta fotbollsförbundets sätt att behandla en distriktsstyrelse, förklarade han sig ej längre vilja kvarstå i styrelsen utan avsade sig sitt mandat” står det i ett telegram.
Jimmy Morén 2026-09-01
