Folkhop attackerade GIF:s spelare med slag och stenar

Ett av de första fallen av huliganism i svensk fotboll inträffade i Sandviken den 24 augusti 1913. Gefle IF:s spelare jagades bort från idrottsplatsen av rasande SAIK-supportrar med stenar och krattor i händerna.

Drygt en månad före matchen i Sandviken hade Örgryte-supportrar brakat ihop med IFK Göteborgs-supportrar och domaren hade tvingats att blåsa av matchen i förtid. Fyra av spelarna dömdes i en civil domstol för att ha uppviglat en hätsk stämning genom att håna publiken eller spelat fult. Det är det första kända fallet av fotbollshuliganism i Sverige.

Kanske var publiken i Sandviken influerad av händelsen i Göteborg. Matchen, som var GIF:s sista i Geflepokalen, urartade redan i inledningen. En tveksam offsideavblåsning fick publiken att gå till verbal attack mot domaren, stockholmaren Björkgren. ”Ut med busen”, ”åsna”, ”drummel” och ”djälva knöl” skanderade mobben under matchen.

”Fotbollsutskottets åtgärd att kosta på en stockholmsdomare (hr Björkgren), så dåligt kvalificerad för uppdraget, är svårt att förstå, då knappast sämre domare varit att finna inom distriktet” skrev signaturen AW i Gefle Dagblad utan att försvara publikens agerande – och fortsatte:

”Som ett exempel kan nämnas att, då Sandvikens vänsterytter en gång under andra halvtid vid ett anfall blev omkullslagen av en motståndare, den åtföljande frisparken blev tilldömd G. I. F.”

Publiken hånade även Geflespelarna vid varje liten miss, enligt Arbetarbladets reporter.

Men detta var bara början.

Efter matchen väntade en hop av ungdomar utanför Geflelagets omklädningsrum. De tittade in i omklädningsrummet och skanderade olika skällsord.

När en av Gefles spelare frågade vad de tittade på blev klungan allt mer aggressiv och försökte att ta sig in.

Högerhalven Einar Nilsson satte då upp en fot i dörröppningen och träffade en pojke i ansiktet, något han senare skulle få en skriftlig varning för av Gästriklands idrottsförbund.

Efter sparken strömmade nu även äldre människor, beväpnade med krattor och stenar, mot omklädningsrummet. När Geflespelarna försökte att ta sig ut och vidare till stationen blev de jagade och attackerade.

En Geflespelare – möjligen Einar Nilsson – fick först hatten avslagen och sedan ett slag i ansiktet. En annan fick en sten kastad i ansiktet så att det gick hål nära ögat, enligt domarrapporten. Ytterligare en spelare skadades av en kastad sten.

”Endast tack vare en äldre sandviksarbetares ingripande nådde gefleborna stationen utan att bliva ytterligare misshandlade”, skrev GD.

Skandalen fick ett långdraget efterspel.

Redan dagen efter beslutade Gästriklands idrottsförbunds fotbollsstyrelse att inga matcher tills vidare skulle få spelas i Sandviken. Samtidigt sköts samtliga matcher med SAIK upp, även de som skulle spelas på andra orter. Distriktsförbundet begärde dessutom att Svenska fotbollförbundet skulle stoppa även de matcher i Sandviken som låg under dess ansvar.

Senare samma dag höll SAIK:s styrelse ett extra sammanträde och gick ännu längre. Klubben beslutade att inte spela ”någon som helst fotbollsmatch” under återstoden av säsongen. Enligt tidningsrapporteringen ansåg styrelsen att det var ”det bästa sättet att lugna sinnena på alla håll”.

Några dagar senare formaliserade distriktsförbundet sitt beslut. I ett meddelande daterat den 29 augusti förbjöds samtliga föreningar i distriktet att ”tills vidare och intill dess annorlunda meddelas spela fotbollsmatcher i Sandviken”.

Men Svenska fotbollförbundet ställde sig inte bakom Gästriklands linje. I stället ansåg dess ledning att Uppsvenska serien skulle fortsätta, och SAIK började snart förbereda sig för att åter spela på hemmaplan.

Den 27 september skrev SAIK till distriktsförbundet och redogjorde för vilka säkerhetsåtgärder som hade vidtagits. Delar av planen och området vid omklädningspaviljongen hade spärrats av med ståltråd, föreningsmedlemmar och polis skulle hjälpa till att hålla ordning och anslag hade satts upp med uppmaningar till publiken att hålla sig lugn.

SAIK bad dock inte distriktsförbundet att godkänna åtgärderna eller häva spelförbudet. Klubben meddelade bara vad den hade gjort.

Det fick Gefle Dagblad att reagera:

”Denna hänvändelse inskränkte sig till blott och bar en ’anmälan’, om att ’så och så ha vi gjort’, och distriktsförbundets vilja eller önskan spelade naturligtvis härvidlag ingen roll.”

Konflikten hade utvecklats till en maktkamp mellan Gästriklands idrottsförbund och Svenska fotbollförbundet.

”Fotbollsförbundet har från början till slut totalt ignorerat distriktsstyrelsen och S. A. I. K. har naturligtvis följt det höga föredömet”, skrev GD.

När frågan till slut behandlades av Svenska fotbollförbundet den 28 september tog konflikten ännu ett steg. Förbundssekreteraren A. Johansson ansåg att Gästriklands distriktsstyrelse genom sitt agerande hade gjort sig skyldig till ”insubordinationsbrott” – olydnad mot en överordnad instans – mot fotbollsförbundet.

Svenska fotbollförbundets agerande fick Gefle IF:s ordförande Alexander Hammar att omedelbart avgå från förbundets styrelse i protest.

”Då representanten från Gefle, hr A. Hammar, ej kunde gilla detta fotbollsförbundets sätt att behandla en distriktsstyrelse, förklarade han sig ej längre vilja kvarstå i styrelsen utan avsade sig sitt mandat” står det i ett telegram.

Jimmy Morén 2026-09-01

Rätt ska vara rätt

När jag gräver i arkiven trillar jag ibland över konstiga saker – uppgifter som inte verkar stämma.

Den initiala tanken är alltid att det är något fel på mig, och ofta är det sant.

Men plötsligt händer det.

Här är berättelsen om hur jag hittade två historiska fel, som väckt intresse hos Sveriges fotbollshistoriker.

Den 27 maj 1970 spelar Gefle IF borta mot Söderhamns IF i den andra omgången av serien med namnet div 3 södra Norrland, nedre. Trots en skada i en i övrigt darrig backlinje har GIF inga problem med att stöka av Söderhamn. Den frisinnige virtuosen Kenneth Åslund gör två mål, Thore Persson ett och Stefan Östblom ett. Slutresultatet skrivs till 4–0 (1–0), rapporterar både Gefle Dagblad och Arbetarbladet.

Inga konstigheter så långt.

Men den här matchen ska bli intressant för mig flera månader efter att jag registrerat den i Gefle442-databasen.

När det är dags att summera säsongen och jag skriver in sluttabellen händer nämligen något konstigt.

En SQL-fråga (ett sorts skript) som jag alltid kör efter att jag skrivit in en sluttabell slår larm. Frågan kontrollerar bland annat att Gefles gjorda och insläppta mål under seriespelet stämmer överens med sluttabellen.

Och det gör de ju alltid.

Men inte nu. 

Den här gången har Gefle ett mål för lite.

Suck.

Det innebär förstås att jag skrivit fel på något resultat. Men trots noggrann motkoll och intag av fler källor lyckas jag inte hitta felet. Det ligger en hund begraven.

Jag tror inte riktigt på det själv, men jag går ändå igenom resultaten från mer officiella källor, såsom boken ”Fotboll” av Lennart Brunnhage, för att se om något blivit fel hos förbundet.

Och nästan direkt hittar jag det.

Matchen har registrerats som 0–3 i stället för 0–4.

Det här felet har sedan hängt med överallt – ända in i sluttabellen, som alltså i över 50 år varit felaktig. Gefle har ett mål för lite och Söderhamn ett insläppt för lite.

Som tur var gör det ingen skillnad för placeringarna i tabellen. Tänk hur en hel klubbs fotbollshistoria kunnat skrivits om de gått upp eller åkt ur på grund av ett felaktigt inskrivet resultat.

Den andra matchen som vållat huvudbry för mig i uppemot 15 år spelades – eller inte spelades – för över 120 år sedan.

Matchen ska ha spelats mellan Gefle IF och Sandvikens IF (som faktiskt officiellt inte ens var bildat då) den 15 juli som en del i Svenska mästerskapets första omgång. Matchen ska ha slutat 3–0 till Gefle.

Och visst möttes GIF och SIF den dagen, men den match som de fyra Gävletidningarna (även Norrlandsposten och Gefle-Posten fanns på den tiden) rapporterade om slutade 4–0 och ingick i distriktsserien Geflepokalen.

Här får man komma ihåg att vid den här tiden var fotbollssparkande en helt ny upptäckt. Det hände att lagen spelade flera matcher samma dag och tidningarnas reportrar bevakade matcherna som om de vore dansuppvisningar. Det kan alltså mycket väl ha hänt att GIF och SIF möttes två gånger samma dag, men att tidningarna bara skrev om den ena matchen.

Det kan också ha hänt att SM-matchen spelades ett helt annat datum och att det bara är datumet som är fel, så att säga.

Alla dessa faktorer gör det hela aningen svårjobbat. Jag kan inte gärna på måfå söka efter en match som möjligen spelades 1905. Då skulle min fru lägga in mig på klinik – eller så vinner jag Bea Uusma-stipendiet.

År 2025 öppnar sig dock en möjlighet. Kungliga Biblioteket låser upp sitt digitala tidningsarkiv för 1905 (de har en 120-årsspärr av upphovsrättsliga skäl). Då kan man söka brett, med datumintervall och i flera tidningar samtidigt. Mycket smidigare än att bläddra i mikrofilmerna i KB:s källare.

I Norrlandsposten hittar jag på det sättet en intressant notis, där det framgår att man i Gästrikland bestämt att den andra omgången av Geflepokalen också skall vara den första omgången av Svenska mästerskapet. 

Bingo!

4–0-matchen som jag har inskriven i databasen är alltså samma match som SM-matchen. Och 3–0-matchen jag har i databasen på samma datum ska strykas.

3–0 är följaktligen också ett felaktigt resultat, som hängt med i allehanda böcker och register i över ett sekel. På Wikipedia ligger det exempelvis fortfarande kvar. 

Till historien hör också att det är allmänt rörigt i svensk fotboll år 1905. Halvvägs genom utslagningen slås Svenska bollspelsförbundets turnering Svenska fotbollpokalen ihop med Svenska fotbollförbundets Svenska mästerskapet. Somliga lag hinner bli utslagna utan att veta om att de spelade om SM.

Gefles seger över Sandvikens IF innebär att laget är klart för distriktets slutomgång. Även Gefle SGF (Sportarna) och Stjärnan från Sandviken vinner sina matcher i Geflepokalen, men de går inte direkt vidare till slutomgången utan måste i stället mötas i en kvalmatch där vinnaren ställs mot Gefle. Oklart varav denna orättvisa.

Stjärnan vinner sin match i alla fall och möter GIF i slutomgången, en match som Gefle vinner med 2–1 efter förlängning. Men skulle det ha spelats en förlängning? Ingen vet. Alltså blir det omspel. (Fråga inte.)

Gefle vinner omspelet med 3–0 och är klart för kvartsfinal.

Kvarten vinner GIF mot Söderhamn med 3–1.

I semifinalen väntar Örgryte – tillsammans med Gefle IF svensk fotbolls pionjärer. Tyvärr blir det ingen match. Gefles lagkapten Alexander Hammar har vrickat foten och utan honom är det, naturligtvis, ingen idé att spela. Gefle lämnar walkover.

Så var det med det.

Författaren Martin Alsiö, som är en av dem i Sverige som har forskat mest på svensk fotbollhistoria och anlitas av Svenska fotbollförbundet, är en av historikerna som intresserat sig för de här uppgifterna och det kommer nu att införas, vi kan väl kalla dem, postuma rättelser på dessa två matcher, på de ställen där de går att rätta.