Så gör Pelle

I fjol ställde fotbollsexperten Pelle Blohm frågan: "Hur gör du egentligen, Pelle Olsson?" på läsvärda magasinet Offsides hemsida. Jag svarade med ett inlägg som publicerades i oktober förra året. Här kommer det igen för er som inte läste det då.

Jag till vänster. Till höger, kantlöparen Pär Lagerström.

För att försöka svara på den möjligen retoriska frågan hur Pelle Olsson egentligen bär sig åt rotade jag fram ett gammalt kompendium från min tid som spelare i Gefles P16-lag, och juniorer och som jag av någon anledning behållit sedan dess. Kompendiet heter "Gefle IF 1998 - Anfallsspel".
   Nu vet jag inte vad som är mest komiskt, att jag ens funderar över huruvida det vore oetiskt och illojalt att avslöja vad som står i några gamla papper från 1998, som dessutom delades ut inom juniorverksamheten, eller att de just är 14 år gamla men ändå innehåller huvuddragen i Gefles a-lags anfallsspel 2012.
   Det är ju visserligen inte alltid Gefles anfallsspel som får frustrationen att spruta ur motståndarnas öron och strupe utan oftare försvarsspelet. Men ju mer jag bläddrar bland bladen desto tydligare blir ändå helhetsbilden av Gefle IF som förening. De två nyckelorden är konsekvens och disciplin.
   Här finns en formulering som "När det gäller spelarnas positioner i uppbyggnadsspelet finns inte utrymme för improvisationer, du kan bara göra rätt eller fel!".
   Här står beskrivet in i minsta detalj var varje spelare ska befinna sig när en medspelare har bollen.
   Här finns tydligt rangordnat till vilken medspelare bollhållaren ska passa i uppspelsfasen.

Jag brukar säga att jag inte gjorde lumpen, men jag spelade med Gefle IF. Det får möjligen klubben att framstå som ett regemente och Pelle Olsson som en general, men så var det verkligen inte. Jag hade Pelle, som tog över a-laget redan 1996, som instruktör på fotbollsgymnasiet och visst minns jag honom som extremt saklig och organiserad men också som humoristisk och inkännande.
   När han gav beröm fanns två omdömen: "Bra!" och "Magic!". "Bra!" sa han sällan, "Magic!" sa han extremt sällan, men det hände. När Pelle hade sagt "Magic!" på en träning pratade vi om det i omklädningsrummet efteråt.

Precis som assisterande tränaren Thomas Andersson (för tolv år sedan min juniortränare) var Pelle Olsson minutiös i allt han gjorde. Jag minns särskilt en övning, en tidig morgon i Andersbergshallen. Pelle delade in oss i tre grupper: ytterbackar, innermittfältare och forwards.

   Ytterbacken skulle spela bollen till innermittfältaren som skulle skarva den vidare till forwarden. Det var en övning vi gjort många gånger förut. Men den här gången ville Pelle att vi skulle göra den på ett annorlunda sätt. Han ville att ytterbacken skulle spela en svår boll till innermittfältaren, gärna en sorkdödare eller en boll i midjehöjd, vilket skulle sätta mittfältaren i en besvärlig situation. Dessutom ställde det krav på forwarden att läsa var skarven skulle ta vägen.
   Vi tränade alltså på att återställa ordningen när något gick fel. Vi var visserligen inte enbart Geflespelare som gick på fotbollsgymnasiet, men den där övningen sa ändå så mycket om hur väl vi kände till spelidén. Vi övade på taktiken genom att misslyckas med att genomföra den.

Jag kom inte längre i min karriär, delvis för att jag lite för ofta improviserade och inte rättade in mig i leden, men jag tänkte inte en enda gång att det var tråkigt att spela med Gefle för att det var så förutbestämt vad jag skulle göra på planen. Tvärtom. Det gjorde mig till en bättre spelare. Att Pelle Olsson och Gefle IF har den effekten har sedan visats gång på gång med spelare som René Makondele, Patrik Bojent, Anders Wikström, Amadou Jawo, Alexander Gerndt, Johan Oremo och Jakob Orlov, som alla blommat ut i Gävle.

Gefle IF har lyckats hänga kvar i allsvenskan i åtta år (peppar, peppar) med ett system (zonspel, 4-4-2, långa bollar) som många tycker är tråkigt och gammalmodigt. Själv tycker jag att det visar hur man kan se på fotboll med olika ögon. När Gefle möter AIK borta tittar jag på hur Bernhardsson sätter press mot Mutumba och hur mittfältet följer efter och stänger ytorna. Eller hur mittfältarna väntar som gamar på att bollen ska dimpa ner efter att Dahlberg gått upp i nickduell med Majstorovic efter en långboll från Pär Asp. Det är njutbart för mig. Det gäller bara att veta vad man ska titta efter.

   Och i en fotbollstid där pengar och huvuden rullar allt fortare är det en befrielse att se något man känner igen.
   Konsekvens och disciplin.
Jimmy Morén