tisdag 28 maj 2013

Avspark 3

Örjan Hansson tar hem boken "En 125-årig kärlekshistoria" för sina bidrag till "uppdrag 2". Örjan är medlem i Sveriges fotbollshistoriker och när det kom frågor om 30-talet hade han inga problem att rota fram informationen.
   Däremot saknar han själv info om en Gefle-match – kan du hjälpa honom och 4–4–2-databasen?

Den 18 juli 1990 spelade Gefle IF borta mot danska Aarhus GF i Intertoto-cupen. Matchen slutade 0–0 inför 125 personer. Vet du något om den här matchen?
* Hur såg Gefles laguppställning ut? (Vi vet att Anders Markström och Steven Payne var med i GIF)
* Vem var domare och varifrån kom han?
* Fick någon Geflespelare gult eller rött kort?

Apropå Intertoto-cupen 1990 är det just den som utgör uppdrag 3 här på bloggen.
Har du ovanstående information, eller vet något om följande matcher – mejla mig på jimmy.moren@gmail.com

1. First Vienna FC 1894. 1–2. Hemma.
* Vilket datum spelades matchen? (Möjligen var det 1990-06-30)
* Vem var lagkapten?
* Fick någon Geflespelare gult eller rött kort?

2. Vasas SC. 1–1. Borta.
* Vem var lagkapten?
* Vem var domare och varifrån kom han?
* Fick någon Geflespelare gult eller rött kort?

3. First Vienna FC 1894. 1–2. Borta.
* Vilket datum spelades matchen? (Möjligen var det 1990-07-07)
* Vilken arena spelades matchen på?
* Vem var lagkapten?
* Fick någon Geflespelare gult eller rött kort?

4. Aarhus GF. 0–0. Hemma.
* Vem var lagkapten?
* Fick någon Geflespelare gult eller rött kort?

5. Vasas SC. 0–2. Hemma.
* Vem var lagkapten?
* Fick någon Geflespelare gult eller rött kort?

Tack för att ni hjälper till att fylla på databasen, förr eller senare (snarare senare) blir den klar. Ni vet att databasen finns att ladda ner som Excel-fil här bredvid, bara ett högerklick bort?
Jimmy Morén

fredag 17 maj 2013

Historien om två fotbollsliv – som nästan är ett

Om du bara ska läsa en text om Gefle IF:s moderna historia så är det den här.
  Över två uppslag i Gefle Dagblad och Arbetarbladet inför matchen mellan BK Häcken och Gefle IF i augusti 2005 berättade Magnus Hägerborn historien om tränarna och vännerna Stefan Lundin och Pelle Olsson.
   Skriv ut, läs, njut och berikas.




Hasse och Tage, Magnus och Brasse, Helan och Halvan, Bill och Bull, Piff och Puff, Tom och Jerry, Borg och McEnroe, Sigfried och Roy – och Lundin och Olsson.
   I morgon möts fotbollstränarna som, nästan, hör ihop.
   Här är deras historia.


Strömvallen, lördag 29 september 1979:
Opes klubbdirektör Janne Holmberg är nervös. Division III Södra Norrland ska avgöras genom en seriefinal på Strömvallen, både sammanslagningsklubben Gefle/Brynäs och Ope har 37 poäng inför sista omgången.
   Han kastar en blick mot den andra planhalvan där motståndarna värmer upp. Den fastnar på den mörkhårige som småjoggar längs bortre långsidan.
   Är det inte...? Stefan Lundin? Men har inte han varit skadad mest hela tiden?
   Plötsligt känns det lite svårare att vinna. Lundin har ju varit allsvensk, är känd som en hal typ, svårstoppad, en sån som halkar sig fram på kanten trots att det inte borde gå.
   Och sen kommer de giftiga inläggen.
   Hela Opelaget får samma känsla.
   Kanske är matchen avgjord redan på förhand.
   Gefle/Brynäs vinner med 3–0.
   Men Stefan Lundin dribblar inte bort nån ytterback, bidrar inte med några inlägg, gör inga mål. Faktum är att han inte spelar alls.
   Tränaren Bosse Anderssons skrämseltaktik har fungerat perfekt. Han lät Lundin värma med laget trots att det inte fanns en möjlighet att han skulle kunna spela.
   Knäna var slut redan vid 24 år.
   
Sju år tidigare, 8 juni 1972, bestämmer sig Brynästränaren Rolf "Offen" Olsson. Han ska låta 17-årige Stefan Lundin debutera i A-laget i division II-derbyt mot Gefle IF på Strömvallen. Han är den störste talang Brynäs fått fram på länge, tidigt mogen, något att bygga framtid kring.
   För att minska trycket passar det bra att lyfta fram den två år äldre Stefan Sjöberg samtidigt.
   Lundin gör inte bort sig, tvärtom snurrar han med GIF-backen Bengt "Becke" Sjöberg så att denne upprepade gånger under matchen hotar debutanten med stryk om han inte lugnar ner sig.
   Lundin låter sig inte skrämmas. Brynäs vinner matchen med 2–0 och a-laget har en ny yttermittfältare.
   Det blir allsvenskt spel med Brynäs 1974. Brynäs åker ur direkt men för Stefan Lundin ser framtiden ljus ut. AIK-tränaren Lars-Oskar Nilsson har sett vad han behöver och i strid med Elfsborg vinner han dragkampen om Lundin inför säsongen 1976.
   Lundin blir ordinarie direkt, gör allsvensk debut mot IFK Sundsvall hemma den 11 april, ordnar oavgjort 3–3 mot Kalmar i andra omgången genom att kvittera med nio minuter kvar, gör mål igen mot Örebro i den femte...och bryter foten i den sjunde.
   
Det är Stockholmsderby, maj, 26 000 på Råsunda, Hammarbybacken Klasse Johansson satsar hårt i en närkamp. Lundin är spelklar igen i början av augusti men har tappat form och får mindre speltid.
   Men ännu håller knäna, och Örebros tränare Benny Lennartsson har länge gillat den där Lundin.

När den där Lundin, som även har näsa för studier, 1977 kommer in på socialhögskolan i...just det, Örebro...passar det bra att fortsätta där.
   Det blir inte mycket till fortsättning, sommaren 1977 opererar Lundin ena knät som är illa åtgånget men ingreppet blir inte lyckat.   Det leder bara till överbelastning i det andra. Tiden som spelare rinner ut.
   Men som socionom kommer han aldrig att arbeta.
   Medan Stefan Lundin haltar sig igenom sin andra och sista säsong i Örebro, han gör bara en handfull matcher 1978, åker gästrikelaget sin sedvanliga vecka till elitpojklägret för 15-åringar i Halmstad.
   
Tvåan stående från höger på lagbilden heter "Per Olsson, Skutskärs IF" och ser, uppriktigt sagt, inte mycket ut för fotbollsvärlden. Så tänkte de flesta mittbackar också - och...hoppsan...så hade Olsson med en mjuk kroppsfint och smekande bollbehandling försvunnit utom räckhåll.
   Avsluta kunde han också, den tunne anfallaren, och när Skutskär vinner femman två år senare vinner han skytteligan.
   För mångsysslaren Bosse Andersson, som förutom fotbollstränare även är spelande bandytränare i Skutskär, är Olsson mer känd som bandylöfte i samma årskull som Stefan Åkerlind.
   Men Conny Eliasson, juniortränare i nybildade GIF/BIF, lyfter intresserat på ena ögonbrynet.

April, 1981:

Glenn Hellström, massör i GIF/BIF, kämpar med att preparera Stefan Lundins knän för ännu en träning när Per Olsson för första gången smyger in i omklädningsrummet.
   Lundin reagerar som de flesta andra när han får se honom – smal som en sticka, talangfull visserligen, men kan väl aldrig orka stå emot när det smäller...
   Själv är Lundin ännu inte beredd att ge upp, trots att det gått två år sedan han återvände till Gävle och smärtan fortfarande vägrar försvinna.
   Visst spelade han de flesta matcherna året innan men det var inte som förr, det var inte längre lika lätt att slinka förbi motståndarna – och så var det ju den där rädslan för att få nya smällar som han inte var ensam om att känna.
   Bosse Andersson vrålar och skickas för första gången någonsin upp på läktaren under ett derby mot Valbo på Åbyvallen då han tycker att Lundin, under en av få matcher han gör comebacksäsongen -79, tas onödigt hårt.
   "Ömtåligt, behandlas med försiktighet" liksom.
   
Augusti -81 är det dags att inse hur det ligger till, det är slutspelat.
   I själva verket har Stefan Lundin insett det för länge sedan.
   Bitter kanske, men Lundin har hela tiden haft en hemlig reservplan som han nu plockar fram.
   Redan under sin tid som skadad i Örebro hade han fuskat som juniortränare. Väl hemma i Gävle tog han sig an Gefle IF:s flicklag.
   Och sedan var det de många tågresorna.
   Vid sidan av allt pluggande och alla hopplösa försök att spela fotboll syns Stefan allt oftare på tåget till Göteborg. Så fort tiden tillåter pyser han till stationen, sticker från Gävle, hinner fram precis i tid för att se "Änglarna" spela – och så blir det nattåget tillbaka.
   Noggranna anteckningar har han med sig hem.
   Lundin är trött på det markeringsspel som svensk fotboll nyttjat under förbundskapten "Laban" Arnesson som bara innebär "mycket springa och jaga spelare" – och alltid stryk med 1–0 i landskamperna.
   Han är övertygad om att det zonspel som engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson presenterat, och som IFK Göteborgs gränssprängare Sven-Göran Eriksson tillämpar, är framtiden.
   Inspirerad av den nya tidens fotboll vill han få utrymme för sina egna idéer, kan han inte spela själv ska han se till så att andra gör det – på rätt sätt.
   
Per Olssons stjärna tänds när Stefan Lundins slocknar. Ett fåtal matcher gör de tillsammans under 1981, men något radarpar blir de aldrig på planen.
   Olsson märker mest hur ont Lundin har.
   Och hur den nya passionen allt mer tar över.
   Den åtta år äldre Lundin höjde ofta rösten i omklädningsrummet redan som spelare och hade alltid haft åsikter om taktiska drag. Så när han presenteras som ny tränare för Gefle IF, nu på egna ben efter avslutat samarbete med Brynäs, när Leif Widén värvats till svenska mästaren Öster är det inget som förvånar.
   Däremot blir Per Olsson överraskad under träningarna. De liknar inget han varit med om förr.
   Hebba Wandér hemma i Skutskär och Widén i all ära, ledare med mycket själ och hjärta – men Lundin ger instruktioner på ett tydligare sätt, gör både anfalls- och försvarsspel mer strukturerat.
   Speltid får han också, Olsson. Lundin har för länge sedan omvärderat sitt första intryck och insett hur smart den här unge anfallaren är när han spelar fotboll.
   Klokhet ersätter kraft när Olsson gör sju mål säsongen då Lundin, under sin succédebut som tränare, tar GIF till allsvenskan.

Under Stefan Lundins ledning upplever Pelle Olsson en stadig utveckling. I Skutskär gjorde han det mesta på egen hand, numera finns en kontakt mellan anfallarna som ger bättre arbetsvillkor för bägge två – och Olsson en plats i U21-landslaget.
   Hösten 1983 är han i Portugal för att EM-kvala, då han hemifrån får veta att Stefan Lundin plötsligt hoppat av.   Beskedet är en kalldusch ingen begriper sig på. Gefle IF har med knappa resurser klarat det allsvenska kontraktet genom att i sista omgången besegra IFK Göteborg med 3–0 på Strömvallen, Olsson gör ett av målen, allt var uppåt.
   Men med den snabba framgången kommer också ungdomlig kaxighet. 27-årige Stefan Lundin är allsvenskans yngste tränare någonsin men är inte blyg och kräver förändringar i lagbygget. Han vill ha Kenneth Rosén, som han lärt känna under tiden i Örebro, som hjälptränare inför andra säsongen i allsvenskan. Styrelsen säger nej – då säger Lundin tack och hej.
   I efterhand känner han att det var förhastat och dumdristigt, han har ju inget nytt på gång, men Lundin tar sitt jobb på största allvar och ger inte upp sina visioner hur som helst.
   Medan GIF ersätter honom med stockholmaren Björn Bolling får Lundin vintern att gå genom att hjälpa gamle kompisen Peter Löwenborg träna IK Sätra.
   Nån gång i början av 1984 begår Halmstads tränare Jan Mak ett ödesdigert misstag. Han låter inte klubbens starke man Stig Nilsson vara med på årets lagfoto. Den efterföljande schismen kostar honom jobbet.
   Stefan Lundin gör inte om samma sak när han tackat ja till att efterträda honom.
   Stig Nilsson får vara med på kort. Lundin sitter i mitten med tidstypisk Adidasjacka - nöjd över möjligheten att få fortsätta sprida sin fotbollsfilosofi.

Strömvallen, söndag 22 september 1984:
Pelle Olsson rycker sig med en karaktäristisk vändning fri i straffområdet och placerar skottet utom räckhåll för AIK-målvakten Bernt Ljung.
   Bollen tar i insidan av stolpen, Ljung ligger redan överspelad på marken, returen hamnar...rakt i hans famn framför Håkan Holmströms häpna ögon.
   Så nära är Gefle att vinna hemma på Strömvallen i näst sista omgången. Men det blir 0–0 – och sedan förloras både match och allsvenskt kontrakt med minsta möjliga marginal borta mot Brage en vecka senare.
   Det dröjer inte länge förrän Stefan Lundin hör av sig till Olsson.
   Den 12 augusti hade de mötts igen, första och enda gången som Lundin återvänt till Strömvallen som coach för motståndarlaget. Gefle vann den matchen med 1–0 och målet var det förstås Olsson som gjorde, öppet hus från en meter sedan mittbacken Jari Europaeus nickat ner en hörna.
   Nu ville Lundin ha Olsson till Halmstad och tog emot honom för guidad rundtur och en bit mat tillsammans med Stig Nilsson. Men fler gav sig in i leken, och när Malmö FF som spelat Europacupfinal fem år tidigare lockade hjälpte inte de fina minnena från tiden i GIF.
   En stolt Olsson värvades till MFF 1985. De andra nyförvärven samma år: Roger Ljung, Jonas Thern och Leif Engqvist.
   Tre av fyra kom att ingå i den svenska VM-truppen 1990. Olsson var inte en av dem.

Tel Aviv, maj 1985:

Konkurrensen i Malmös anfall är rakbladsvass. Där finns skottstarke Björn Nilsson och landslagsmannen Mats Magnusson och när inte Mats Magnusson finns där längre (han blir proffs mitt i säsongen) återvänder Lasse Larsson.
   Mellan tredje och fjärde allsvenska omgången åker Pelle Olsson till Israel för att spela nytt U21-kval.
   Malmö har ännu inte vunnit, Olsson har hoppat in i samtliga matcher och känner tydliga vibbar att han är på väg att få sin chans av nye tränaren Roy Hodgson.
   Olsson är sugen på spel, tänker använda landskampen till att vässa formen och sedan komma hem förberedd lagom till bortamatchen mot Öster.
   I stället får han en tackling, tappar balansen, ramlar och bryter armen med sin egen kroppstyngd.
   Den israeliska vistelsen slutar på sjukhus i Tel Aviv, där han får sällskap av en fotledsskadad Roland Nilsson i väntrummet.
   Medan Malmö bryter trenden och gör 13 raka utan förlust går Olsson gipsad och var det svårt att ta plats tidigare blev det...ja, nästan omöjligt.
   Kontrakt ett år till har han – och känner sig fångad i en återvändsgränd när Hodgson inte kan garantera spel.
   
Olsson har alltid varit en sån som presterat när han vetat att han varit tränarens givna val, i för tuff konkurrens låser det sig.
   Då ringer det hos Malmö FF. Det är från Halmstad.
   I HBK har Stefan Lundin nyfiket följt händelseutvecklingen i Malmö. Och inför sitt tredje år i klubben gör han ett nytt försök med Olsson. Nu passar det perfekt, Malmö släpper honom och i Halmstad låter Lundin honom spela.
   Där finns redan en del kompisar från landslagsspelet och gamle GIF:aren Lasse Ytterbom, som tackade ja när Lundin frågade första gången.
   Olsson känner sig hemma.
   I premiären mot Elfsborg sätter han 1–0 efter fyra minuter, och hade inte premiären blivit uppskjuten hade det varit allsvenskans första mål för säsongen. Tio minuter senare sätter han 2–0.
   När säsongen är slut har Olsson gjort sju mål.
   Men då har Stefan Lundin varit borta sedan länge.

Halmstad, 11 juni 1986:

Ett nytt och, får man förmoda, lukrativt treårskontrakt ligger där och väntar och det enda som fattas är Stefan Lundins signatur. Men han skriver aldrig på.
    Tro inte att det beror på att han inte trivts under sina år i Halmstad BK, tvärtom är de bland de bästa han haft. Men som äregirig karriärist ställs man ibland inför erbjudanden som är svåra att motstå, hur svårt valet än är.
   Mitt i säsong har Lundin hamnat i en sådan sits, när portugisiska Maritimo ger honom chans att bli proffstränare.
   Lundin väljer att våga, lämnar för andra gången Pelle Olsson och tar med sig frun Monica till Madeira där de bosätter sig i en lägenhet i Funchal, och livet blir en besynnerlig mix av turistmiljö och hårt fotbollsarbete.
   Det blir en erfarenhet han aldrig någonsin skulle vilja vara utan, men kanske borde han anat hur den skulle sluta eftersom Maritimo tagit för vana att byta tränare så fort det bar emot – för övrigt en trend i portugisisk fotboll just då, alla lag gjorde lika.
   Så tre förluster i rad en bit in i seriespelet blev för mycket för klubben, som kickade Lundin efter ett halvår.
   Han återvänder till Gävle för att hämta ny kraft.
   
Kenneth Rosén efterträdde Stefan Lundin i ett Halmstad som, märkt av tränarturbulensen, låg sist när halva allsvenskan spelats.
   Rosén gjorde inte bara laget vinnande igen, utan även Pelle Olsson till yttermittfältare genom att byta plats på honom och Mats Jingblad.
   Olsson påverkas inte negativt av vare sig platsskifte eller Lundins avhopp, tre gånger blir han uttagen till den svenska OS-landslagssatsningen och spelar mot Sovjet i Leningrad, Norge på Ullevål och Västtyskland i Essen.
   Målet är Söul 1988.
   Men dit når aldrig Olsson.
   "Per Olsson linkade med men tvingades till operation efter serien".
   Så beskrivs säsongen 1987 i svenska förbundets officiella fotbollsbok.

Så beskrivs också början till slutet för Per Olsson som spelare, även om det blev ett utdraget slut inte helt olikt Stefan Lundins.
   För Olsson var det hälsenorna som spökade, och som hemsökte honom med alltför regelbundna mellanrum mellan operationerna.
   17 allsvenska matcher blev det – och minst fem bedövningssprutor – innan Halmstad åkt ur och Olsson valt att flytta hem till Lennart "Liston" Söderbergs GIF-bygge i stället för att nappa på ett proffsanbud från Benny Lennartssons norska Viking Stavanger.
   Olsson linkade med även 1988, ända fram till de två sista omgångarna då det var stopp.
   Visst, Olsson spelade sju A-lagsmatcher för GIF 1991 och 19 under 1992 – men sanningen är att operationerna våren 1989 och hösten 1990 tog kål på honom.
   Inte bara fysiskt utan även psykiskt. Olsson plågar sig med rehab, rehab och ännu mera rehab...men har innerst inne redan gett upp. Han orkar inte ladda om mentalt gång på gång trots att den medicinska möjligheten finns. Han vet ju redan vad han ska göra istället.

Strömvallen, 28 augusti 1989:

En lätt nervös praktikant trampar de få trappstegen upp från spelargången och ut på Strömvallens gräs, öppnar bollnätet...men rullar inte bara ut en läderkula och säger "bara att lira, grabbar!".
   När långtidsskadade Olsson får frågan om han kan tänka sig leda Gefle IF när "Liston" fått sparken tackar han ja.
   Inspirerad av...nej, faktiskt inte den ni tror, för Olsson har förvisso alltid uppskattat Stefan Lundin men suget efter att själv bli tränare en dag fick han tack vare den där säsongen med Roy Hodgson i Malmö 1985.
   Lundins moderna tydlighet i all ära, men inget går upp emot den brinnande själ som originalet lade ner i sin coachning.
   Olsson som tränarvikarie är inte lika eldig själv, men vågar smyga in några egna tokiga idéer under sin nio matcher långa nödlösningsperiod och landar laget på en mittplats i tabellen.
   Sedan fortsätter alltså kampen för att bli fotbollsspelare i tre smärtsamma år.
   Men i tanken är Olsson fotbollstränare långt tidigare.
   
Stefan Lundin har fått sparken – men orolig är han inte. Han har slagit sig fram till en stark ställning som tränare, blivit ett namn att räkna med och kan under ett halvår välja och vraka bland en hög med anbud.
   Vissa ratas omgående, andra frestar. Lundin besöker Helsingfors, speciellt inbjuden till anställningsintervju av finska fotbollsförbundet. Det är nära att han blir förbundskapten.
   Men till slut hamnar han i Moss och Norge, där svenska tränare som Benny Lennartsson och Reine Almqvist också verkar. Här får Lundin inte sparken, men Monica blir gravid under året och när Stefan och Reine gemensamt tillfrågas att leda BK Häcken känns det som det rätta att göra.
   I Göteborg finns tryggheten och det delade ledarskapet ger, åtminstone i början, enbart fördelar. Efter tre säsonger, som bäst med en svensk cupfinal, har Lundin ett år kvar på kontraktet. Men både han och Häcken tycker att det räcker.
   Lundin saknar att stå på egna ben som tränare och Häcken tycker det kostar mycket pengar att ha två på samma gång.
   I Gefle IF gör man sig av med polacken Marek Skurczynski efter en katastrofsäsong. Ersättaren är given.

Gävle, hösten 1992:

På en frisk människa liknar slemsäcken en vindruva.
   Pelle Olssons ser ut som ett russin.
   Och nu går det inte längre. Stefan Lundin må gilla Olssons stil, men den här höstsäsongen finns inget annat val än att ställa honom utanför laget. När det gör ont överallt går det inte att spela fotboll, då vill man inte längre spela fotboll.
   Men nu är det Lundins tur att ge en annan spelare samma chans han själv fått en gång. Olsson får frågan direkt efter säsongens slut och blir Lundins assistent parallellt med jobbet som banktjänsteman.
   Under tre år kuskar han direkt från bankkontoret på Nygatan till Strömvallen, och suger hela tiden åt sig av Lundins erfarenhet, idéer och taktiska tänkande.
   Bägge attraheras av samma sorts fotboll, den välorganiserade där mittfältet centreras i stället för att breddas.
   Samarbetet når nästan allsvenskan 1995, då en rörig säsong slutar med kvalförlust mot Öster. Den sliter hårt på Stefan Lundin som får motivationsproblem, på eget initiativ byter han sommaren efter ut sig själv mot Pelle Olsson och blir sportchef i klubben i stället.
   Medan Lundin sköter papper, värvningar och sponsorer stärker Olsson sin ställning som huvudtränare.
   När Lundin tre år senare känner suget igen och får drömjobbet som tränare i IFK Göteborg, åter tillsammans med Reine Almqvist, står Olsson stadigt med taktiktavlan i hand.

Strömvallen, 26 oktober 2002:

Pelle Olsson sätter sig ned på presskonferensen och pustar ut efter en eländig säsong.
   Ett Gefle indraget i bottenstriden har klarat sig kvar i superettan efter 0–0 mot Assyriska.
   Fukten i ögonen kan säkert ha med den lyckliga utgången att göra, men beror lika mycket på att han vet att hans tid i Gefle IF är räknad. Han har styrt laget i sex år, spelarna behöver en ny röst, sånt är tränarlivet även om man helst skulle vilja nåt annat.
   Stefan Lundin sträcker återigen ut sin hand, han behöver en assistent i allsvenska Örebro dit han nyss kommit från Göteborg.
   Olsson fattar den.

Örebro, 2004:

Relationen mellan Stefan Lundin och Pelle Olsson har hittills handlat om fotboll, fotboll, fotboll.
   Under andra året i ÖSK utvecklas den till något mer än så.
   Förutom ett evigt slit med spelartruppen i en förening med hiskeligt dåligt med pengar har bägge dragits med en kämpig pendling åt var sitt håll i över ett år, Lundin till Göteborg och Olsson till Grinduga.
   För Lundin fungerar inte den svåra sociala situationen längre och poängförluster och tabellplaceringar kommer snart i skymundan då han och Monica bestämmer sig för skilsmässa. I en svår personlig tid blir Pelle Olsson den vän Lundin behöver och som hjälper honom igenom när det känns för tungt.
   De blir som bröder ett tag, Lundin och Olsson, tillbringar tid hos varandra och analyserar inte bara allsvenska matcher på video utan samtalar om mycket annat också.
   När de lämnar Örebro, Lundin till Häcken och Olsson till GIF, skiljs de inte bara som tränarkollegor, vilka som helst, utan som vänner på ett plan en bra bit från "fyrkanten" och bredsidor.

Gävle, lördag 27 augusti 2005:
 
De ringer varandra varje vecka, Lundin och Olsson. Tar ett snack om senaste matchen, tipsar varandra om blivande motståndare, kollar läget rent allmänt.
   Men den här veckan har det varit tyst. Inga samtal inför de interna mötena, så råder överenskommelsen.
   På Strömvallen i morgon kommer den ene att vaka över uppvärmningens tvåmålsspel på ena planhalvan medan den andre gör samma sak på den andra och hur det känns inuti vet bara de två inblandade själva.
   En bit bort, i vip-tältet mot konserthuset till, firade Lundin sin 50-årsdag i början av juni med Olsson som en av gästerna.
   Den här matchen är inte som alla andra.
   Den får sluta hur den vill.
   Men efteråt är en cirkel sluten.
   Vem ringer vem först?
Magnus Hägerborn

söndag 12 maj 2013

Gästinlägg: Minnen från hjärtat

Mikael Åskog var talangen från Valbo som blommade ut i Gefle IF och blev allsvensk med GIF Sundsvall.
   Sedan dess har han bott på Gotland, bytt stavning på efternamnet och gett ut tre poesiböcker.
   Här minns han en mycket speciell dag i Gefles historia.


Urklipp ur Expressen efter kvalsegern mot BP 2000.



Vad blir kvar av ett fotbollsliv? I den här bloggen utgår Jimmy Morén från statistik, tidningsurklipp, siffror. Men varje enskild spelare som haft något som kan liknas vid en karriär har helt egna minnen av vitt skilda slag. Ibland behöver man hjälp av tidningsurklipp eller liknande för att minnas, men för att komma ihåg vissa mål, sekvenser eller enskilda matcher så behövs det ingen hjälp. Det sitter för evigt inpräntat i hjärtat på dig, i känslan av det som en gång var ditt liv.

   När Jimmy bad mig skriva ett blogginlägg inför BP–Gefle nu på måndag och då framförallt berätta om kvalet upp till Superettan år 2000 började jag genast skriva. Jag skrev om tabellen och siffror och spelare, rätt tråkigt och uppstyltat faktiskt. Jag bläddrade i gamla pärmar och tittade på urklipp för att minnas bättre. Efter ett tag upptäckte jag dock att det inte behövdes, minnena fanns ändå kvar inom mig. Jag raderade då allt och började i stället skriva direkt inifrån. Så här kommer det, rätt från hjärnans och hjärtats minnesbank...

Jag minns säsongen år 2000, i division 2 Norra Norrland, ett evigt bussåkande, idel segrar och få förluster.
   Jag minns ett strålande anfallsspel med Daniel Ytterbom och Daniel Westlin som forwards och Mathias Woxlin som offensiv mittfältare. I mina minnen är Woxa fullständigt överlägsen. Den bästa spelaren det året och den bäste spelaren jag spelat med.
   Jag minns hur kvalet mot Brommapojkarna i oktober var en giganternas kamp, ett mästarmöte med mycket psykologi och nerver inblandade med två lag som hade gått som tåget i sina respektive serier.
   Jag minns hur vi förlorade en match i Svenska cupen på sommaren 2000 mot just BP med 4–0...
   Jag kommer ihåg den första kvalmatchen av två hemma på Strömvallen. 
   Jag minns den kylslagna höstluften, kvalnerverna, tystnaden i omklädningsrummet innan matchen. 
   Jag minns säsongens rekordpublik på Strömvallen, den täta stämningen. 
   Jag minns hur benen kändes som timmerstockar. 
   Jag minns att "Yttis" var fenomenal och fixade en seger med 1–0 inför returmötet borta på Grimsta.
   Jag minns hur jag fick analysera den första kvalmatchen tillsammans med vår idrottsklass på Borgarskolan och vår lärare Tore Lennartsson. 
   Jag minns att jag var stolt som tillhörde Gefle IF.
   Jag minns en stenhård backlinje med Jens Törnberg, Thomas Hedlund, Robert Stridh och Jörgen Öbrink. 
   Jag minns att Stridh konsekvent alltid tränade i kortbyxor, trots att det ibland låg frost på Strömvallens gräs. 
   Jag vill minnas att jag aldrig någonsin såg Jens Törnberg kliva undan från en närkamp.
   Jag minns hur vi åkte upp med buss dagen före den andra kvalmatchen och såg AIK spela på Råsunda. 
   Jag minns att jag bodde med Johannes Ericsson, den evige, slitsamme mittfältsmaskinen. Jag minns att jag sa till honom att jag var nervös innan vi skulle släcka och att han svarade "Ja...det blir spännande imorrn..." på sitt sävliga vis. Det var liksom inte mer med det.
   Jag minns de gula och röda löven och kvalkänslan; allt eller inget, vinna eller försvinna. 
   Jag minns fokuset, peppningen. Pelle Olssons keps.
   Det är så mycket som hänt sedan dess men minnesbilderna finns fortfarande kvar, som för alltid fotograferade in i mig, med en mättad blixt.
   Jag minns Hugos svettiga räddningar, Sulans viktiga 1–0-mål. 
   Jag minns att han gjorde en fantastisk match. 
   Jag minns att vi spelar oerhört bra och att BP inte bjöds på minsta lilla yta. 
   Jag minns hur vi tar ledningen med 3–1. 
   Jag minns hur jag värmer upp för att bli inbytt.
   Jag minns alla ditresta Gefle-supportrar på läktaren. 
   Jag minns, såklart, Kostas...hans röst, hans passion och galenskap.
   Jag minns hur jag får spela sista kvarten när vi kontrollerar matchen, när vi njuter av de sista skälvande minuterna av säsongen. Så en slutsignal och hur allting släpper. Jag kommer ihåg dans och kramar, glädje och känslorna av eufori.
   Jag minns känslan av att ha uppnått ett mål tillsammans. Vi hade nått Superettan.
   Jag minns hur vi kastar in Pelle Olsson i duschen. 
   Jag minns att han gråter. 
   Jag minns den stenhårde andretränaren Joakim Carlsson.
   Minnena flyger omkring i mitt huvud som lätta fjärilar i blåsten, men lyckas alltid sätta sig på samma vackra blomma som sist.
   Jag minns bussresan hem, sång hela vägen. 
   Jag minns hur vi stannade vid en mack och inhandlade folköl. 
   Jag minns festen samma kväll på Järnvägskrogen. 
   Jag minns hur fruktansvärt roligt det var att få vara med de stora grabbarna.
   Jag minns natten – jag minns morgonen efter...

Så många matcher har spelats sen dess, och det kommer ständigt nya. För Gefle IF:s del har resan fortsatt, med nya nerviga kval och en rekordlång allsvensk sejour. Det finns ständigt förutsättningar för att skapa nya minnen och precis som i övriga livet kommer det hela tiden nya chanser, nya bollar att löpa på och matcher att spela.

   Jag är avundsjuk på alla de spelare som har matcher som är ospelade, alla de som fortfarande har saker att skapa minnen av.   
   Vad blir kvar av ett fotbollsliv? För oss utan en massa medaljer, titlar och proffskarriärer finns bara minnen kvar. Känslan av kamratskap, sammanhållning. Jag kommer så väl ihåg alla dessa saker, och mötet med Brommapojkarna. 
Mikael Åskog
   Jag minns en match, jag minns en speciell tid, men så mycket har hänt sen dess. Ändå finns bilderna kvar, inglödgade i mig med ett speciellt järn. Jag är tacksam för att ha allt det inom mig.
   Jag minns att BP gick upp i Superettan året efter. När domaren blåser till spel har vi chansen på nytt.

torsdag 9 maj 2013

När GIF slog Östersund och Pelle gjorde den här

Östersund går just nu som Norrlandspilen i Superettan.
   För 15 år sedan tog det stopp i ett kyligt kval på en grusplan i Gävle.
   Förlusten för ÖFK var en seger för fotbollen i Gävle. 
   När slutsignalen ljöd (1) höjde GIF-tränaren Pelle Olsson händerna i skyn, (2) rusade in på plan, gled på gruset, drog tillbaka högerhanden i en snabb rörelse, (3) satte ena knät i backen och svingade, koncentrerat, fram den knutna näven.



Foto: Gefle Dagblad/arkiv

Gefle hade vunnit det första kvalmötet till division 1 norra i Östersund 1998 med 2–0 efter mål av mittbackarna Jonas Stark och Tommie Högberg.
   Det andra spelades på Andersbergs grusplan den 15 november (!). I tidningarna snackades det om att det praktiskt taget var klart att GIF skulle hänga kvar. Inte minst eftersom Östersunds skyttekung Mark Nangle inte skulle kunna spela returmötet.
   Inför avspark gick snacket bland Gävleåskådarna att det viktigaste var att bara inte släppa in ett tidigt mål. (När spelarna kom in på plan flyttades dock snabbt fokus till Östersundsbacken Mikael Askonius, den enda som spelade i kortbyxor.) Vad händer? 13 minuter in på första halvlek nickar Daniel Edfalk, senare i Gefle IF, in 1–0 till Östersund.
   Bortalaget var bättre under återstoden av matchen och var flera gånger nära att göra målet som skulle ta matchen till förlängning.
   – De var som ett engelskt ligalag i sitt uppträdande, sa Pelle Olsson om motståndet.
  I sista matchminuten tog Daniel Ytterbom emot en boll i straffområdet, vände och klippte in 1–1 bakom Östersunds målvakt Göran Matzén – som spelade med tröjnummer 0.

Segern (totalt 3–1) var viktig för Gefle IF, men också för gästrikefotbollen. Säsongen 1999 skulle bli den sista med två division 1-serier. Det gällde alltså att rusta rejält för att vara med på tåget när Superettan drog igång år 2000.
   Gefle värvade bland andra Robert Stridh och Anders "Dojan" Nilsson. Nu räckte det visserligen inte i den hårda konkurrensen utan GIF åkte ur division 1 året före millennieskiftet. Men man hade tagit ett första steg in i den nya tiden. Redan säsongen 2001 var man ett Superettan-lag och resten är, ja en framgångssaga.
Jimmy Morén


måndag 6 maj 2013

Video: En klassisk match

År 1982 gick Gefle IF upp i allsvenskan för andra gången – efter seger över Kalmar i kvalet.
Här kommer höjdpunkter från första mötet, det på Strömvallen.
Kommentator: Kostas.
Tack till Lars-Vidar Ström.