Gästinlägg: Minnen från hjärtat

Mikael Åskog var talangen från Valbo som blommade ut i Gefle IF och blev allsvensk med GIF Sundsvall.

   Sedan dess har han bott på Gotland, bytt stavning på efternamnet och gett ut tre poesiböcker.

   Här minns han en mycket speciell dag i Gefles historia.

Urklipp ur Expressen efter kvalsegern mot BP 2000.

Vad blir kvar av ett fotbollsliv? I den här bloggen utgår Jimmy Morén från statistik, tidningsurklipp, siffror. Men varje enskild spelare som haft något som kan liknas vid en karriär har helt egna minnen av vitt skilda slag. Ibland behöver man hjälp av tidningsurklipp eller liknande för att minnas, men för att komma ihåg vissa mål, sekvenser eller enskilda matcher så behövs det ingen hjälp. Det sitter för evigt inpräntat i hjärtat på dig, i känslan av det som en gång var ditt liv.

   När Jimmy bad mig skriva ett blogginlägg inför BP–Gefle nu på måndag och då framförallt berätta om kvalet upp till Superettan år 2000 började jag genast skriva. Jag skrev om tabellen och siffror och spelare, rätt tråkigt och uppstyltat faktiskt. Jag bläddrade i gamla pärmar och tittade på urklipp för att minnas bättre. Efter ett tag upptäckte jag dock att det inte behövdes, minnena fanns ändå kvar inom mig. Jag raderade då allt och började i stället skriva direkt inifrån. Så här kommer det, rätt från hjärnans och hjärtats minnesbank...

Jag minns säsongen år 2000, i division 2 Norra Norrland, ett evigt bussåkande, idel segrar och få förluster.

   Jag minns ett strålande anfallsspel med Daniel Ytterbom och Daniel Westlin som forwards och Mathias Woxlin som offensiv mittfältare. I mina minnen är Woxa fullständigt överlägsen. Den bästa spelaren det året och den bäste spelaren jag spelat med.

   Jag minns hur kvalet mot Brommapojkarna i oktober var en giganternas kamp, ett mästarmöte med mycket psykologi och nerver inblandade med två lag som hade gått som tåget i sina respektive serier.

   Jag minns hur vi förlorade en match i Svenska cupen på sommaren 2000 mot just BP med 4–0...
   Jag kommer ihåg den första kvalmatchen av två hemma på Strömvallen. 

   Jag minns den kylslagna höstluften, kvalnerverna, tystnaden i omklädningsrummet innan matchen. 

   Jag minns säsongens rekordpublik på Strömvallen, den täta stämningen. 

   Jag minns hur benen kändes som timmerstockar. 

   Jag minns att "Yttis" var fenomenal och fixade en seger med 1–0 inför returmötet borta på Grimsta.
   Jag minns hur jag fick analysera den första kvalmatchen tillsammans med vår idrottsklass på Borgarskolan och vår lärare Tore Lennartsson. 

   Jag minns att jag var stolt som tillhörde Gefle IF.
   Jag minns en stenhård backlinje med Jens Törnberg, Thomas Hedlund, Robert Stridh och Jörgen Öbrink. 

   Jag minns att Stridh konsekvent alltid tränade i kortbyxor, trots att det ibland låg frost på Strömvallens gräs. 

   Jag vill minnas att jag aldrig någonsin såg Jens Törnberg kliva undan från en närkamp.
   Jag minns hur vi åkte upp med buss dagen före den andra kvalmatchen och såg AIK spela på Råsunda. 

   Jag minns att jag bodde med Johannes Ericsson, den evige, slitsamme mittfältsmaskinen. Jag minns att jag sa till honom att jag var nervös innan vi skulle släcka och att han svarade "Ja...det blir spännande imorrn..." på sitt sävliga vis. Det var liksom inte mer med det.

   Jag minns de gula och röda löven och kvalkänslan; allt eller inget, vinna eller försvinna. 

   Jag minns fokuset, peppningen. Pelle Olssons keps.
   Det är så mycket som hänt sedan dess men minnesbilderna finns fortfarande kvar, som för alltid fotograferade in i mig, med en mättad blixt.
   Jag minns Hugos svettiga räddningar, Sulans viktiga 1–0-mål. 

   Jag minns att han gjorde en fantastisk match. 

   Jag minns att vi spelar oerhört bra och att BP inte bjöds på minsta lilla yta. 

   Jag minns hur vi tar ledningen med 3–1. 

   Jag minns hur jag värmer upp för att bli inbytt.
   Jag minns alla ditresta Gefle-supportrar på läktaren. 

   Jag minns, såklart, Kostas...hans röst, hans passion och galenskap.
   Jag minns hur jag får spela sista kvarten när vi kontrollerar matchen, när vi njuter av de sista skälvande minuterna av säsongen. Så en slutsignal och hur allting släpper. Jag kommer ihåg dans och kramar, glädje och känslorna av eufori.
   Jag minns känslan av att ha uppnått ett mål tillsammans. Vi hade nått Superettan.
   Jag minns hur vi kastar in Pelle Olsson i duschen. 

   Jag minns att han gråter. 

   Jag minns den stenhårde andretränaren Joakim Carlsson.
   Minnena flyger omkring i mitt huvud som lätta fjärilar i blåsten, men lyckas alltid sätta sig på samma vackra blomma som sist.
   Jag minns bussresan hem, sång hela vägen. 

   Jag minns hur vi stannade vid en mack och inhandlade folköl. 

   Jag minns festen samma kväll på Järnvägskrogen. 

   Jag minns hur fruktansvärt roligt det var att få vara med de stora grabbarna.
   Jag minns natten – jag minns morgonen efter...

Så många matcher har spelats sen dess, och det kommer ständigt nya. För Gefle IF:s del har resan fortsatt, med nya nerviga kval och en rekordlång allsvensk sejour. Det finns ständigt förutsättningar för att skapa nya minnen och precis som i övriga livet kommer det hela tiden nya chanser, nya bollar att löpa på och matcher att spela.

   Jag är avundsjuk på alla de spelare som har matcher som är ospelade, alla de som fortfarande har saker att skapa minnen av.   

   Vad blir kvar av ett fotbollsliv? För oss utan en massa medaljer, titlar och proffskarriärer finns bara minnen kvar. Känslan av kamratskap, sammanhållning. Jag kommer så väl ihåg alla dessa saker, och mötet med Brommapojkarna. 

Mikael Åskog

   Jag minns en match, jag minns en speciell tid, men så mycket har hänt sen dess. Ändå finns bilderna kvar, inglödgade i mig med ett speciellt järn. Jag är tacksam för att ha allt det inom mig.

   Jag minns att BP gick upp i Superettan året efter. När domaren blåser till spel har vi chansen på nytt.