Gefles trognaste supporter

Sven Inge Marck var åtta år, stod utanför Strömvallen och tittade in när Gefle IF spelade sin första allsvenska match i historien.
   Det är 80 år sedan i år.
   Sedan dess har han följt Gefle IF intimt, nu kanske mer än någonsin tidigare.

Strömvallen, arenan som Sven Inge (som själv inte vill vara med på bild)
cyklat till i 80 år. Foto: Arbetarbladet

Sven Inge Marck är 88 år. Hans minne är imponerande. Nästan encyklopediskt vad gäller resultat och målskyttar.
   Ett av hans första personliga minnen av Gefle IF kommer från födelseorten Krylbo hösten 1932.   
   – Nere på stationen på den tiden var alltid mycket folk. De var så kollegiala där nere, det var postisar och järnvägsfolk. Det var ju en av Sveriges största järnvägsknutar. Vi stod ett gäng och skulle säga farväl till mamma och mina syskon. Då var det en som sa: ’Hörudu, jag tror Gefle går upp i allsvenskan’. Så började mitt intresse.
   Han flyttade med familjen till Gävle samma år, och trots att det hade rått Brage-hysteri i Dalarna blev han snabbt GIF-supporter.
   Hela säsongen 1933–34, Gefle IF:s första i allsvenskan, följde unge Sven Inge från en höjd utanför Strömvallens portar.
   – Det var dåliga tider och det fanns inte pengar till fotbollsmatcher. Dessutom såg man lika bra utanför.
   

Det var inte lätt att vara fotbollsentusiast på den tiden.
   – Min pappa var ju emot fotboll. När de satte upp plank runt arenan tyckte han att det var skamligt. ”Betala för att gå på fotboll!”
   – Man tyckte ju inte om att ungarna spelade själva heller. Det fanns ett par skor åt ungen, de skulle han ha både på vardagar och på söndagar. Han fick absolut inte spela fotboll med dem.
   Men en dag fick Sven Inge följa med innanför portarna till Strömvallen. Det var fantastiskt, berättar han.
   – Pappa visste ju att jag var så sugen att gå så då ropade han: Hörudu Sven Inge, kan du visa var Strömvallen ligger. Jag ska faktiskt gå och titta i dag. Det var den enda match han såg på Strömvallen, men det var också den mest sevärda. Jag försökte se planen mellan gubbarnas ben på läktaren, men de hade väldigt vida byxor och det var svårt, säger han med ett skratt.
   Matchen var säsongens sista, spelades mot IFK Göteborg och slutade 4–3 till GIF. Det räckte inte för att GIF skulle hänga kvar i allsvenskan av egen kraft, men eftersom Malmö FF brutit mot amatörbestämmelserna fick GIF ändå en plats i nästa säsongs allsvenska – och MFF blev diskat.
   – Det var Erik Persson, Skånehövdingen, som sa att i stället för att ge spelarna två supar och en konjak efter matcherna kunde de få pengar. Det där förstod inte Svenska fotbollförbundet. IFK Malmö, som kallades ”kanariefåglarna” efter de gula dräkterna, anmälde MFF, och efter det hatade Erik Persson IFK Malmö så mycket att när han kom till New York vägrade han att åka taxi.

Den typen av anekdoter har Sven Inge Marck gott om.
   En annan handlar om Gunnar Jansson, stjärna i Gefle IF på 30-talet.
   – 1934 var Gunnar Jansson preliminärt uttagen i den svenska truppen till VM i Italien. Han blev nedkallad till Stockholm, men där fick han beskedet av landslagschefen: ”Du får inte åka med”. ”Jaha, varför det?” sa Gunnar. ”Knutte Kroon är tillbaka och han går före dig så du får åka hem”, sa chefen. Därför blev Jansson kallad ”Rom-Janne” i hela sitt liv.
   

Sven Inge Marck är med all sannolikhet den nu levande person som sett flest GIF-matcher i historien. Med undantag för en tioårsperiod efter Andra världskriget, då GIF till och med var nere i division 4 och intresset svalnade något, har han följt Gefle IF och fotbollen slaviskt.
   Han ser i snitt en fotbollsmatch om dagen på tv nuförtiden.   
   – Man har tillgång till repriser och kan diskutera saker på ett bättre sätt numera. Det roligaste är att följa en spelare som är på väg uppåt i karriären. Som Simon Lundevall i Gefle nu till exempel.
Vem är Gefle IF:s bästa spelare genom tiderna?
   – Då säger jag ”Prosten” Karlsson. Av den anledningen att när man för några år sedan skulle sammanställa ett gästrikelag, med de bästa spelarna, via en omröstning fick inte ”Prosten” en plats. Då tänkte jag: Vad tusan nu då, vad lite intresse det måste vara.
   – ”Prosten” kom ju från Södra Bollklubben 1937. Han var teknisk och tung att möta. Robust. Han kom till skolan i en lång rock en dag och då sa lärarinnan: Du ser ut som en prost. Det var så han fick sitt smeknamn. 1945 värvades han till AIK och spelåret 1946–47 kom han tvåa i allsvenska skytteligan tillsammans med Gunnar Nordahl efter Gunnar Gren.
   Han nämner även ”Hogga” Karlsson, ”Ata” Persson, Rune Åkerblom, Mats Olausson, Kenneth Åslund, Hasse Berggren, René Makondele och Yannick Bapupa som stora spelare, och det visar vilket perspektiv han har på Gefle IF:s historia.

Bland tränarna han minns sticker Stefan Lundin ut.

Lundin. Ur GD 1982.

   
   – Framförallt för att han var så ung när han tog upp GIF i allsvenskan ’82. Jag tror att han kopierade lite av ”Svennis” stil i IFK Göteborg. Lundin ville ju att bollen skulle in i straffområdet så fort som möjligt och efter det har GIF haft väldigt många bra targetspelare, som Peter Fyhr, Daniel Ytterbom och Mikael Dahlberg.
Vilka är de mest minnesvärda matcherna?
   – Sista matchen 1983 var spännande. GIF var tvunget att vinna mot Göteborgskamraterna samtidigt som Mjällby tappade poäng. På Strömvallen avgjorde GIF tidigt efter mål av Pelle Olsson och Pärra Eriksson. Det blev till slut 3–0, det sista målet av Bernt Björk, och när det blåstes av ledde fortfarande Mjällby. Men då meddelade speakern Ove Söderberg att det blivit 1–1 på Strandvallen.

Han minns en känslomässig berg-och-dalbana säsongerna 1999 och 2000.
   – Vi hade maximal otur de sista omgångarna ’99 och fick kvala till Superettan mot Café Opera. Det blev 0–0 på Djursholms IP. Det är den värsta arena jag varit på, när man skulle kasta inkast fick man nästan gå ut på gatan. Det blev 2–2 hemma och vi åkte ur. Det var en tomhet utan dess like. Pelle var så ledsen att det inte var klokt åt det.
   – A la bonne heure fick Pelle vara kvar och han fick ihop laget 2000. Andra kvalmötet till Superettan mot Brommapojkarna gick på Grimsta. GIF vann med 3–1 och det var nog första gången som vi hade en så pass stor supporterskara på plats. Pelle var så glad att han kramade om mig efteråt. Han hade tårar i ögonen.

Sedan 2001 har Sven Inge Marck varit pressvärd på Strömvallen, arenan han cyklat till ett par gånger i månaden i 80 år.
Vad tycker du om att GIF snart inte längre spelar sina matcher på Strömvallen?
   – Nja, egentligen har jag nog inget emot det. Strömvallen har ju fått så dåligt namn och rykte att det är ett måste. Men det är klart, så jäkla dålig är inte Strömvallen som alla säger. Det var en kille från Dagens Nyheter här en gång som sa: ”Fy fan, vilken snygg arena det här är”. ”Säg det en gång till så att det hörs", sa jag då.
Du bor ju i Sätra så du får nära till matcherna…
   – Ja, jo, men det spelar ingen roll. Men så länge vi har Strömvallen får vi ju inte några arrangemang. När C More är här får vi bara en kommentator, det är nästan aldrig någon studio.
   Det sista Sven Inge säger innan vi skils åt är att han hoppas han inte sagt något som gör att han blir portad från matcherna.
   Det vore det värsta som kunde hända för GIF:s trognaste supporter.
Jimmy Morén